Man tackar.
Det var bra för motivationen! Drog på en löprunda à 17 km och det kändes bra. Eller mer än bra.
Borta var trögheten jag känt så länge, borta var den där sega känslan. Istället fanns maskineriet där. Den där goda känslan av att det funkar, man förflyttar sig, man flyter fram, man orkar.
Stod på lite extra i början, körde lite högre tempo än jag normalt brukar när jag vet att jag ska springa längre än milen. Och det höll, visserligen sänkte jag farten när jag kom till 13 km där jag brukar känna av ett motstånd men känslan att fy-fasen-jag-blir-tokig-jag-fixar't-inte lyste med sin frånvaro.
Seger. Så gott.
Visst, det kanske inte känns superduper nästa runda, sådant kan man inte sia om men just nu, precis nu njuter jag av att det blev lite religiös stämning över dagens löprunda.
Halleluja.
6 kommentarer:
GRATTIS!
Annika
Hej kära vän. Vad kul att du är stark och har hittat formen! Lidingö hägrar eller?
Själv harvar jag på med 5 km rundor, dock utan knäont vilket är suuuuuper bra. Idag kunde jag tom öka farten :)
Karin
Heja heja! Vad bra du är :)
Grattis till härlig löprunda!
Grattis! Själv bloggar jag precis motsatsen i dag... känner mig som en geléklump som ska försöka jogga runt. I dag kände jag bara att - nej, jag lägger ner det här. (Men så tänkte jag på Lidingö och det GÅR ju inte att sluta nu, då jag bara har löpningen kvar). Suck liksom.
Glad för din skull!
Kram!
Annika: niger - aj, träningsvärk ;D
Karin: bra kämpat och jag är glad för din skull att knät lagt av att krångla. Jo, Lidingö hägrar men innan dess har vi annat att se fram emot! Eller hur!
Lisa: jag är en envis jävel. :D
Fliselin: tack! glad!! :D
Camilla: jag läste det! Kämpa, inte ge upp nu. Jädrar vad nöjd du kommer bli när du tagit dig runt där!!!!
Skicka en kommentar