Onsdag i trappan

Det är inte för att kokettera som jag funderade på om dagens i trappan borde pausa.
Känt mig lite småseg på sistone, med inspon.
När jag började med trappans så var det för att det är kul med vardagskläderna och det är ju det jag använder mest. Jag roas själv av att se andra och för att uttrycka mig lite slarvigt men jag tror ni fattar; vanliga tjejer vad de väljer för att uttrycka sig klädmässigt. Det roar mig och det behöver inte vara dyra prylar för att vara fancy.
Att fota märkte jag snart är ett rätt bra sätt för att ständigt återuppfinna sin garderob. Från vilken det i mitt fall oftast och framför allt just nu mest handlar om återvinning eftersom något slags inte-köpa-just-nu-tänk lagt sig över garderoben. Vilket när som helst kan ändras till shoppingläge men det är ju inte precis så att man går runt och fryser.

Så långt med kläd- och trappanfunderingarna för idag.
Nu väntar jobbajobbet till sena kvällen.

dagens stickade den lovely kabelstickade tröjan från COS och rutorna från Wera eller om det var Åhléns, mer eller mindre samma lika

Från trappan

Trodde ni att ni skulle slippa en vardagens i trappan?
Näru.
Fast nog har det fallit mig in att det kanske är dags att avsluta detta ständiga poserande i trappan... men så blev det en trappans idag också.

dagens prickar Lindex, byxor de där bästa sköna från Monki

Efter jobbet

Asså, vad göööör man när man inte springer?
Stannar länge på jobbet och jobbar jobbet?
Japp.
Och sen då, när man kommer hem och inga ungar hojtar om mat?
Då sjunker man ned i fåtöljen och bygger nya musiklistor för sina eventuella future löprundor.
Det gör man.

Mannen undrade; vad gör vi sedan, när våra kids flygit ur boet (uhäääää!!)?
Då kan vi äta fil varje kväll om vi vill, sa jag.

Film i sjukhörnet

En snygg rock i morgonljuset gör halva grejen.

Jamen jag tycker han gör en riktigt bra insats som Mr Darcy, bäste herr Matthew MacFadyen. Jag har ju genom åren sett filmen ett antal gånger och denna sjukhelg har jag dessutom roat mig med att först se BBC-versionen av Stolthet och fördom (från 1995) och sedan kört långfilmsversionen (från 2005 där sagda herre figurerar) och ja, jag är på det hela taget mycket nöjd. 

I tv-serien har man ju mer tid på sig och kan därför riktigt gotta sig åt alla förvecklingar. Dansscenerna är näst intill oändliga i tv-serien, de hoppar omkring som galningar och vill aldrig sluta. Om man jämför dansandet så är det intressant att se att i långfilmen är det betydligt mer rörigt, stimmigt, folkligt framställt. 

Familjen i långfilmsversionen som sådan känns också mer äkta om man nu kan dra sådan höga växlar på detta ämne. Deras måltider t ex är mer lika riktiga familjemåltider faktiskt, som det ser ut när ett gäng med tonårsdöttrar och föräldrar försöker få till en måltid.

Och som jag älskar Donald Sutherland som Mr Bennet i långfilmen. Ack ja.
Mr Darcy är precis så stram som sig bör men i långfilmen lägger han upp en mer plågad min. 

Elizabeth Bennet tillåts vara lite mer kvick och ungdomligt spirituell i långfilmen, rätt kul att det blir olika tolkningar av dessa huvudpersoner i detta drama tycker jag.
Men båda varianterna har en given plats i mitt hjärta förstås, jag kan inte välja en enda favorit.

Att tv-seriens Mr Darcy dyker i sin lilla damm (plums ner med sin fina vita skjorta) känner de flesta till men i långfilmen gör man en annan version, ack så värdig en tvär Mr Darcy.
Här får han istället (i MacFadyens tolkning) vandra fram i morgonljuset oklanderligt klädd så där lagom gentlemannamässigt slarvigt i vit skjorta, snygga byxor, höga stövlar och viktigast av allt; med sin långa rock slängandes om sig. Ja, man bör ta en titt på herrmodet i filmerna, det är flott.

Och ja, då står ju Elizabeth Bennet där som av en slump (praktiskt) - de kan inte sova pga kärleksgrubblerier och så går det som det ska gå - det är suveränt snyggt gjort.

Och slutet är genialiskt gjort i långfilmen! Man tror man ska levereras typ blommor i kyrkan och glada brudpar men se - det får man inte.

Som ni säkert förstår skulle jag kunna grotta en långt inlägg om detta men stoppar där för denna gång.

Ännu mera på plussidan för dessa filmer; det alltid så smärtsamt vackra engelska landskapet.

Oj, jag får lite längt efter det igen.

And it goes on

Och där jag ligger i sjukhörnet och matar på med Emma med gölliga Gwyneth (från 1996!!!!) sitter yrseln i och det hm..... känns det som jag nästan får.... ont i halsen igen...?
Meh, va fasen?
Kan man utveckla någon slags överkänslighet mot den här sortens filmer eller kan de framkalla sjuka bara för att man alltid tittar på dem när man är sjuk?
Men jag som tänkte se en till nu, på direkten!
Jag orkar inget annat. Vill bara dricka a nice cup of the, dear och se ut över det engelska landskapet.


Och löparklockan bara piper vidare. Skitbra batteri, måste jag tillstå.

Garmin, åh min Garmin

Hoppfull såg jag till att ladda min kära löparklocka i torsdags.
Nu blev det ju ingen löpning och när jag såg att klockan var på igår kväll skulle jag stänga av den.
Nu ville tydligen Garmin annorlunda och hakade fullkomligt upp sig och piper nu sedan nio-hugget igår kväll.
Det går INTE att stänga av den eller på något vis påverka klockan.
Den piper gällt - HELA TIDEN.
Vi har fått lägga den i vardagsrummet under två kuddar för att slippa dess irriterande gälla tjutande.

Jaha, det här kom ju väldigt lägligt.
Om, jag säger om, jag nu skulle få springa på lördag är det bra att ha en klocka och medlem ur Löparkollektivet har redan skyndat till min hjälp och lånar ut sin klocka vilket jag ödmjukast tackar för.
Om det nu blir något lopp vill säga. Förutsättningarna är sannerligen usla, jag har bestämt mig för att se loppet som träning. Punkt.

Och klockan då? Jag får väl vänta tills batteriet har lackat ur och sedan gå tillbaka igen med klockan till butiken för reparation.
Ja, det är samma klocka som var på reparation i våras.
Om jag känner mig lite lätt motarbetad? Kan man säga.

Oh well

Färdigdressad och mascarad och klar.
Gröten smakade mig inte.
Jag virrade till det med både diskmaskinurplockning och dukning. Fick liksom inte igång autopiloten.
Yr. Matt.
Då kände jag, nix, Libby. Idag blir du hemma.
Så nu sjunker jag ned i sjukhörnet och tar en feberfri dag och räknar med att jobba imorgon.

Snuvad

Ja.
Man känner sig ju lite snuvad på helgen när man tillbringar den i sjukhörnet. Men visst, det är ju både praktiska och ekonomiska fördelar att vara sjuk då, man kom ju inte efter på jobbet....

Efter att ha tillbringat hela lördagen med Fru Frossa och Herr Huvudvärk i sjukhörnet kunde jag idag äntligen röra mig ända ut till soptunnan på gården.
Igår matade jag på med film och ägnade mig i huvudsak åt Stolthet och fördom; Mr Daaaarcy och alla systrarna Bennett, baler och komplikationer i sällskapslivet. Perfekt när man är klen och sjuk.
Kidsen pysslade om mig så fint, jag fick te så fort jag hostade till och både bulle, choklad och en film!
Idag kände jag mig riktigt stärkt av promenaden till soptunnan så jag sög tag i dammsugaren innan jag hann tveka.
Nu är det redan söndagkväll och Mannen har återvänt till hemmet efter konferens i Österrike.
Han lyckas ofta passa på att resa bort när jag blir sjuk eller så är det jag som passar på att bli sjuk när han är bortrest. Hoppas nu att hans karantän i Österreich är till hans fördel så kanske, kanske vi båda två får springa på lördag.
Time will tell.

Rapport från det där j***a sjukhörnet

Se så fin septemberdag det är där ute. Helt enastående.
Som perfekt för löpning.
Uhäää.

Och här sitter jag och herre jisses så tråkigt jag har det.
Jag är totalt däckad och rastlös på samma gång.
Har så ont i halsen att jag inte kan prata men vem skulle jag prata med liksom? Knät?
Knät är det enda som tuffar på i rätt riktning.
Det blir en imponerande sårskorpa (äckligt att blogga om men jag har visst inga hämningar här nu).
Passar på att lufta knät helt enkelt. Kör plåsterfritt idag, jojo.

Jag visste förresten inte att man kunde ha så ont i huvudet fast man tagit till med Treo som jag gubevars aldrig brukar hälla i mig.
Det hjälper föga.
Inte visste jag heller att min till vardags så krånglande mage kunde krångla ännu mer.
Det har jag de klatschigt blå pillren (antibiotikan) att tacka för. Illamående är nu mitt mellannamn och aptit har jag inte haft de senaste dagarna. Har i veckan på ren vilja lyckats pilla i mig lite smått, lite lunch men idag - nope. Det ska bli duktigt skönt att bli av med den där kuren.
Vad mer?
Jo, min hastigt planerade helg i sjukhörnet gjorde också att min äldsta fick ställa in sina planer.
Känns ju dubbel visset för mig men som den kloka unga dam hon är så förstod hon ju läget.
Vet inte om jag orkar läsa ens och så tycker att min damtidning är dum.
Gnälla på bloggen är visst allt jag har ork till.

Dagens käftsmäll eller Ja, jag är bitter

Krya på dig, ropar kidsen till mig där jag sitter i sjukhörnet.

Det var då f**.
Ännu ett lopp där jag inte kommer till start.
Och min Tjejmilen-helg som jag sett fram emot så länge! Hänga med brudarna, springa lopp, äta och dricka gott, sova hotellsängen och lite shopping.
Nu blir det i.n.g.e.n.t.i.n.g.  med det.
Kroknade igår och la mig tidigt, vaknade 375 gånger under natten och fattade läget i natt.
Du är sjuk.
Det blir inget med helgplanerna.
Jag trodde ett tag att det går nog och så lite senare; jag kan följa med till Sthlm i alla fall men inte springa.
Med feber? säger sjukkroppen. Och seg hosta? Och Huvudvärken från hell som går ner i axlarna?
Hänga med? Är du dum i huvudet också (förutom sjuk)?

Det är märkligt att det tar så lång tid innan jag fattar men då! Då fattade jag.
Det blir en helg i sjukhörnet.

Torsdagsplåstret

Så här långt har september levererat vädermässigt, fortsättt så. Att cykla hem i den ljumma kvällen igår var så fint. Jag skulle så gärna ha sprungit en sväng men avstod.
Jag är inte sjuk men jag är inte heller på topp. Varje dag känner jag efter och funderar, träna? eller inte träna?Tränandet har sackat efter nu, allt tack vare detta sega mellanting. Det måste till en ändring, det börjar ju dra ihop sig för Amsterdam.

dagens grå Zara, blålila (?) Filippa K, svart Lindex

Crimson field

Såg ni BBC-serien i lördags?
Inte jag heller men ikväll bänkade jag mig i tv-soffan och såg första avsnittet av Crimson field, verkar lovande. BBC kan det där med tv-serier om jag säger så.

Onsdagens

Utan plåster?
Ingalunda, det gömmer sig där under skojiga kjolen.

Enfärgat blå från Zara, kjol Lindex, plåster Apoteket

Dessa dagar

Mest använda telefonnumret just nu.
Sjukanmälan till kidsens skolor.

Vad heter det? Morgonstund har guld i mund?

Om man inte kan sova kan man lika gärna kliva upp och göra annat.
Betala terminsavgifter för barnens aktiviteter är en syssla.
Lufta sitt jack i knät en annan.
Läsa halva internet, ytterligare en aktivitet.
Man skulle också kunna älta varför sömnen blir så hackig denna vecka och att dagens intervaller måste ställas in pga ständigt irriterande känningar åt halsen till.
När man sedan är igång och ältar kan man undra hur det ska bli med planerade lopp.
Det där sista skulle man kunna lägga rätt mycket ält-tid på är jag rädd eftersom frustrationen nu når max på frustrationsmätaren då det har blivit lite väl många inställda lopp 2014.

Jag har hunnit vara vaken rätt länge den här morgonen och har i stort sett hunnit med allt ovanstående.

Mycket gnäll här nu men det blir bättre

Gölliga vänner som läser mitt gnäll på bloggen tipsar om motattack för illamåendet orsakat av de klämmiga blå tabletterna (antibiotikan).
Och andra gölliga vänner på bloggen hjälper mig att ifrågasätta lördagsdoktorns uppmaning att köra lite random med antibiotikan.
Tar till mig goda råd och försöker hålla fanan högt, det vankas ju bokcirkelträff i afton.
Läget i Danger Zone just nu; två nere för räkning.

Om jag känner efter så skulle man kunna tro att jag är på väg att få lite ont i huvudet också.
Jag väljer att inte känna efter.

Lägger till

Förutom mitt nojande över att jag ska åka på en förkylning, stramandet i knäjacket så lägger jag nu till illamående.
Jag ger antibiotikan skulden. Det måste vara den som gör att jag känner mig lätt sjösjuk.
Urk.
Hoppas jag kan lägga av med kuren i förtid. Lördagens doktor tyckte det, bara knäjacket ser ok efter ett par dagar så behöver jag inte äta alla de skojiga blå pillren i asken.
Det tackar vi för.

Tisdagsplåstret

Plåstret hänger med, jag har dock bytt till en annan modell. Måste ju variera mig lite.
Annars gör jag väl inte det direkt, kanske har jag hamnat i någon loop av tröja, kjol, tröja, kjol.
Comfy ska det vara,
hade jeans igår till stallet, det var inte skönt för plåstret eller rättare sagt såret på knät.
Direkt obehagligt faktiskt så brallor skippar vi tills vi gått ned i plåsterstorlek.
Tur då att de närmaste dagarna har utlovats bli fina med fina temperaturer.

Just nu på morgonen dimmiga 8 plus men jag som annars ständigt gnäller över att jag fryser, pallar underligt nog skapligt bra att vara bar om benen bara jag har långärmat.
Hmmm, har jag på något underligt vis härdat benen med alla rundor i korta löparshorts tidigt på säsongen (obs hemsnickrad teori)?

dagens; rubbet från Lindex

Sista dagen i augusti

...tillbringades på cykelsadeln.
Äh va fasen, jag har ju inte direkt skitont i jacket på knät så cyklandet ville jag ju inte hoppa över.

Nu hade vi inte tänkt att det skulle bli riktigt så toklång tur men då vi kom till vägen vi hade tänkt cykla så visade den sig vara en grusväg.
Det ingick inte i våra planer, tusan. Överläggning över kartan och så cyklade vi en bit till, men nästa planerade väg var också en grusväg.
Meeeh!
Våra hojar är inte tänkta för grus så vi fick då cykla en helt annan väg och djiii - då blev det en långtur i alla fall.
Men det gjorde ju egentligen inget, det är så kul att cykla! Jag ringde hem och största hälsade att i sjukstugan rådde det frid och vi behövde inte stressa hem.

Då gjorde vi inte det. 11,5 mil blev det innan vi kom hem och den här cykelsvängen innehöll många fler backar än vår senaste tur så när vi äntligen rullade in i den lilla grannstaden för en fika var det en välförtjänt fika.
Jag ska erkänna att det var väldigt trevligt när en skylt sa att det endast var 3 km kvar till den söta lilla grannstaden...

Den där känslan när vi sticker iväg på våra cykelrundor, trampar lätt och rullar ut från stan är så otroligt fin. Den här typen av cyklar är något annat, som en annan farkost. Eftersom jag nu sitter fast i pedalerna blir trampandet något helt annat, med risk för att låta riktigt fjantig/knasig, men man blir som ett med cykeln.
Det är en fantastisk upplevelse att susa fram lagom fort bland byar och betesfält, åkrar, gårdar på dessa småvägar. Vägnätet så här i jordbruksområden är ju finmaskiga så det finns gott om relativt lugnt trafikerade vägar att cykla på.
Nästa gång ska vi nog cykla lite mer på Vikbolandet, vi har tagit några omvägar där över på våra turer när vi far hemåt. Himla vackert, det ser jag fram emot.

Och in i september ska vi

Inte bara ny vecka! Det är ny månad också.
Augusti höll på länge, tänk i början hade jag semester.... (tittar drömmande ut genom fönstret...)
Jag avrundade ju som sagt augusti med att slå omkull rejält i skogen.
När sköterskan som på lördagkvällen så vänligt gav mig en stelkrampsspruta frågade hon om jag hittat någon svamp - jag hade ju berättat att jag hade ramlat i skogen - trodde jag först att hon skojade lite med mig.
Sedan insåg jag ju att det var en rätt relevant fråga.
Så här års är väl de flesta i skogen för att leta svamp.
- Eeh... nä, jag sprang i skogen.
- Jaha, så här års blir du väl inte så svettig, sa hon då.
Och då tänkte jag på att hon skulle bara se mig, hur det droppar om mig ibland.
- Jo, det tycker jag nog.
Om klappade om mig och tyckte att jag skulle ta det lite lugnare.
Det kan jag hålla med om men så där evinnerligt snabb var jag ju inte i lördags (önsketänkande), ramlandet hjälpte säkert en rot till med.
I natt har det värkkliat i såret och ha byxor över det flotta plåstret är rätt obekvämt, jag sparar det till eftermiddagens stallvistelse.
Dagens blir således med plåster kompletterat med gråspräckligt fr Lindex och svart kjol m drapering fr HM.