Åkej - det är redan söndag

Då ska det alltså vara 14 dagar kvar till NY Marathon, så här dags om 14 dagar har man sprungit.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.

Söndag part two

Och med en sådan tokvacker söndag gjorde jag ett smart val;
jag tog Nishiki med ut på en sväng. Ja, min räserhoj alltså.
Eftersom Mannen hellre ville köra sina rullskidor och sedan springa så fick jag vackert hoja själv.
Det blev en fin tur på fyra mil och det var fantastiskt att fara fram i höstlandskapet; stubbåkrarna, träden i alla sina färger, betande hästar och väldigt lite trafik.
Min älsklingsväg som är som en svart lakritsorm hade bonden tyvärr spillt en massa jordklumpar på men inte värre än att man kunde veja lite lagom.
Fint som snus var det, även om jag inte är särskilt förtjust i snus.
Jag kunde cykla i kortärmat, gissar att det är snart slut med det - alltså är det hög tid att jag införskaffar mig en stilig cykeljacka.

Cyklingen - gillar't

Här har inte ältats löpning på flera timmar säkert!
Min milrunda i torsdags blev ju ännu en tung historia. Vet inte vad det var med kroppen just då, förvisso var det smällvarmt ute men ändåååå.
Jag var i vilket fall som helst rätt mör när jag kom hem, trött på ett utmattat vis, inte för att jag hade tränat hårt eller.. what ever. Jag kan inte riktigt förklara känslan. Den var i varje fall inget bra, känslan. Men så blev söndagsrundan så mycket roligare, för att inte tala om mina 7 km i terräng igår, kändes helt okej.

Något annat som också roligt är min senaste och hittills coolaste cykelupplevelse!
Vi var ute med räserhojarna för någon vecka sedan innan vi började jobba, Mannen och jag och Mannens projekt är att försöka få mig att våga cykla nära honom så jag ska dra nytta över att han tar ev vind före mig, ja, ni vet så där som cyklister gör, cyklar i klunga å typ sånt.
Man kan väl milt uttryckt säga att jag inte varit så där superbekväm med det men jag har ändå testat mina gränser.
Först och främst; det är läskigt.
Och därpå; man blir lite lätt hypnotiserad av framförvarande cykeldäck om man ligger riktigt nära och håller blicken på den som är framför.
Det där med att ha koll känns vrålviktigt för bums är vi tillbaka på läge ett; det blir himla läskigt om man inte är uppmärksam.
Okej, men jag har som sagt testat och försökt och för varje gång har det känts något bättre, obs! jag är inte på långt när bekväm med att ligga nära men i nu senast var jag riktigt duktig.

Vi kom i alla fall cyklandes i det übervackra landskapet och låååångt där framme såg vi en annan räserhojscyklist. Till sist kom vi sas ifatt cyklisten på vilken vi förstås hejade.
För det gör cyklister, man hälsar på varandra. Det räcker med en cool rörelse med handen från styret eller så släpper man ur sig ett hej alt en artig nick när man möts eller för all del cyklar om.
(hejar gör inte löpare längre i någon större utsträckning, förut för länge sedan gjorde vi det, det kanske var när vi inte var så där jättemånga som var ute och kutade, men det händer fortfarande att man nickar till varandra, lite uppskattande och peppande liksom - okej tebaks till cyklandet).

Vi cyklar förbi den manliga och proffsiga cyklisten och säger hej.
Inte mer med det, vi trampar på, Mannen drar iväg, han börjar pressa lite och jag är fanken inte sen att haka på. När jag ligger där som en rem bakom så tycker jag precis att... hm, låter det inte som en till cykel som snurrar.... är det...?
Jag vågar inte vända mig om, jag bara vrider huvudet svagt och försöker mig på ett slags snett ögonkast och... jädrar! Proffsiga cyklisten har hakat på oss!
Han ligger som en rem efter mig. Shit! Här gäller det att cykla snyggt!

Och då behövs det en förklaring här; det där är kutym har jag fått lära mig, att man hakar på andra cyklister, det är helt okej.
Och jag kan tänka mig att han hade kanske trampat där i motvinden mol allena och hade lite tråkigt och så kom vi där och då kanske han tänkte "aah, jag hakar på" och så fick vi bli harar.
Jääädrar, vad fränt det kändes att cykla som en liten klunga! Tänk! Jag! Nästan som en riktig cyklist ju! Hög coolhetsfaktor på den, mina vänner!
Vi trampade på där under tystnad och jag sneglade bara lite vagt bakåt någon gång då och då och jorå, han låg på efter mig.
Sedan när vi kom till en skiljeväg, vi skulle åt ena hållet, han åt det andra. Då bara saktade vi farten valde varsin väg, dockade ut ur klungan och så hejjade vi på varandra igen och cyklade åt var sitt håll.
Intressant. En slags tyst gemenskap där.

Söndag

Ingen löpning idag, istället blev det drygt 30 km happy cykling. 

Mannen väckte mig i ottan vid halv fyra (thank you) när han skulle iväg för att jaga. Jag blev tvungen att äta lite innan jag kunde somna om, hela mitt löparväsen trodde det var morgon och att det vankades frukost.

Efter frukost nr 2 vankade jag otåligt omkring och väntade på att dimman skulle lätta innan jag kunde cykla en sväng.

Perfekt sysselsättning och perfekt dagenefter en dag med en lång runda.

Kommande vecka ska det bli väldigt spännande att se om jag kan få till träningen då jag jobbar sisådär fyra kvällar är tingade för jobbet.

Sista dagen i augusti

...tillbringades på cykelsadeln.
Äh va fasen, jag har ju inte direkt skitont i jacket på knät så cyklandet ville jag ju inte hoppa över.

Nu hade vi inte tänkt att det skulle bli riktigt så toklång tur men då vi kom till vägen vi hade tänkt cykla så visade den sig vara en grusväg.
Det ingick inte i våra planer, tusan. Överläggning över kartan och så cyklade vi en bit till, men nästa planerade väg var också en grusväg.
Meeeh!
Våra hojar är inte tänkta för grus så vi fick då cykla en helt annan väg och djiii - då blev det en långtur i alla fall.
Men det gjorde ju egentligen inget, det är så kul att cykla! Jag ringde hem och största hälsade att i sjukstugan rådde det frid och vi behövde inte stressa hem.

Då gjorde vi inte det. 11,5 mil blev det innan vi kom hem och den här cykelsvängen innehöll många fler backar än vår senaste tur så när vi äntligen rullade in i den lilla grannstaden för en fika var det en välförtjänt fika.
Jag ska erkänna att det var väldigt trevligt när en skylt sa att det endast var 3 km kvar till den söta lilla grannstaden...

Den där känslan när vi sticker iväg på våra cykelrundor, trampar lätt och rullar ut från stan är så otroligt fin. Den här typen av cyklar är något annat, som en annan farkost. Eftersom jag nu sitter fast i pedalerna blir trampandet något helt annat, med risk för att låta riktigt fjantig/knasig, men man blir som ett med cykeln.
Det är en fantastisk upplevelse att susa fram lagom fort bland byar och betesfält, åkrar, gårdar på dessa småvägar. Vägnätet så här i jordbruksområden är ju finmaskiga så det finns gott om relativt lugnt trafikerade vägar att cykla på.
Nästa gång ska vi nog cykla lite mer på Vikbolandet, vi har tagit några omvägar där över på våra turer när vi far hemåt. Himla vackert, det ser jag fram emot.

Som ett kinderägg ju!

Utflykt! Motion! Naturupplevelse!
Att cykla landsväg is da shit, djiii - jag kommer definitivt somna ovaggad denna afton.
Idag har Mannen och jag cyklat 12 mil - vilken superfin cykeltur!
Vi drog iväg vid 10 på förmiddagen för att ge oss ut i Östergötland med ambitionen att cykla Roxen runt. Självfallet undviker vi stora vägar, vi är båda sjukligt förtjusta i småvägar vilket passar utmärkt när man vill cykla landsväg.
Hade någon lös plan att äta lunch vid Bergs slussar men det var så deppigt där att vi valde att fortsätta in till Linkan.
Lunch blev det på inte så flådiga men ack så bekväma Burger King utanför typ IKEA.
Rätt najs att cykla mil efter mil och sedan stoppa för en fiskburgare och varm kopp kaffe.
Det är definitivt mer dolce vita över cykling än löpning (vilket inte ska tolkas som att jag släppt löpningen, hell no).
Det regnade i Linkan men vi cyklade ifrån det, över vackra slätten nordost om stan för att tråckla oss fram via småvägarna ända hem till klockan fem. Mmm.
Nu vilar hojarna och jag tänker göra likaså, jag ska inte springa imorgon.

uppdatering: och japp! det gick fiiiint med pedalerna! bra va?!

SPD

Jag ska (förmodligen, jo men det ska jag ju) titta lite närmare på det här med SPD-skor.
Det är sisånadäringa skor man klickar fast i sin pedal på racerhojen.
Sen är man fast.
Fast, fast är jag ju redan, för cyklandet alltså.

Det är något magiskt

...över min cykelväg till jobbet idag.

Cykelvägen

Det är höst i min park.

Definitivt.

Och det är så vackert.

När onsdagen ler emot en

Att betrakta livet från cykelsadeln på väg till jobbet i maklig fart - det är ett av de där guldkornen i vardagen.
Jag cyklar genom vad som kanske är världens finaste park (nåja) och alla jag möter se så där snälla ut. Trafiken är lugn i den lilla staden så där en bit in på morgonen, septembersolen lyser och jag tycker väldigt mycket om min stickade tröja.

Jag skulle kunna cykla runt i maklig fart länge, ända tills jag blir fikasugen. Men så kan vi ju inte ha det. Hur skulle det se ut om alla bibliotekarier cyklade runt och fånlog.

Den här tiden på året

Det är något helt annat, den här tiden.

Sannerligen.

Känns i hela ens väsen.

Staden är vacker

Det märks att det är semestertider.

Det är stilla i staden fast jag inte cyklar toktidigt till jobbet. Staden är sömnig på ett behagligt sätt, tempot är lågt och vi få som tar oss till jobb behöver inte precis trängas.

Jag tycker om känslan, att också staden tar det lite piano så här års.

Pyyyyyyys

Jamen, vi börjar väl med en punka så att man inte går omkring och inbillar sig att det ska vara skoj hela tiden. Syns inte punkan? Nä, jag fick stanna vid en luftpump och akutpumpa bakdäcket för att inte komma svinsent till min sjukgymnast.
Annars var det bara roligt att cykla, förutom den lilla detaljen.

Så är det inte

Cyklar hem från jobbet och om det inte hade varit för löven på träden hade man kunnat tro att det var en vårkväll i slutet av mars.... men det är det ju inte. Det är bara hur ljuset faller och himlen som luras lite.

On the road eller nåt

På väg till jobbet kommer plötsligt mitt goda humör tillbaka.

Grönt e skönt.

För mycket vårluft?

Om ni visste vad mycket jag tycker om att cykla tidigt till jobbet i vårmorgonens vackra ljus. Ljust solglitter, staden som vaknar, inte så mycket folk och så lite sjöfågelskrän blandat med trafikljud. Det går jag igång på.
Småfåglarna är som tokiga av vårkänslor.
Och det är visst jag också.