lördag 26 april 2014

DNS eller AnalysBeth tar över

Om nu någon fortfarande läser här på denna blogg (av tystnad) så ligger det till så här;
Jag behövde samla tankarna. Därav fullkomlig bloggtystnad.
Flera har fått lyssna irl och kommer få fortsätta att lyssna på Klagosången.
Och Klagosången handlar om känslan av att Festen. Är. Över.
I alla fall för tillfället, för stunden, den här veckan, måndaden (oh nej) .... för hoppas slutar man ju aldrig. Att det ska ändra sig till något bättre.

Om ni visste vad jag pendlat mellan depp och hopp.
Och ja, det finns mycket annat som är mycket värre i världen.
Men det här är min känsla.
GnällBeth höll (håller?) på att kapa bloggen, AnalysBeth gör ett tappert försök att reclaima bloggen.

Vad är det då?
Det är Surbenet. Som på något vis har fortplantat sig och allierat sig med Surryggen som i sin tur gör att det funkar inte att springa.
För tillfället.
Nu är frågan; hur länge pågår "för tillfället"?
Ja, det återstår att se lite grann. Nu äter jag lite Naproxen och "vilar".
Jag har för mig själv försökt analysera läget och känslan lite grann.
Det här bakslaget tog musten ur mig fullkomligt. Okej.
Bakslag har jag varit med om förut, visst. Men nu känner jag mig så (jävla) snuvad på det jag tränat inför att jag blev riktigt ledsen av det.
Ni har hört mig säga det förut; det är inte loppen i sig bara.
Visst känns det bittert (ja, det gör det) att ha haft ett mål, tränat hela vintern, gnetat i vintermörkret och i skitväder bara för att nu få promenera med "små steg" (säger min sjukgymnast), nu när det är ljusa vårkvällar och förutsättningarna för löprundor är ta mig sjutton optimala (men åååh, Klagosångsyl). Och alla mil man stoppat in i benen. Okej.
All konditionsträning. Okej.
Rätt ner i... ingenting - för är det något man tappar är det kondisen. Det vet jag sedan tidigare.
Nej, det är liksom mer än så.
Löpningen är en del av mig.
Jag springer liksom. Det är jag. Jag identifierar mig med det.
Nu tar hon väl ändå i tänker någon. Guuu vad pretto hon är.
Nej, men det är faktiskt så det känns. Det är skitviktigt för mig att få springa, lite hit och dit.
Jag kan berätta att det blir väldigt tomt när man inte får göra det man gillar att göra (plötsligt har man glömt alla trökpass som man gnällde över, haha).
Väldigt tomt.
Och kranen med endorfiner är hårt, hårt åtdragen. Det gör ju inte precis att man tacklar motgången lättare precis, eftersom de där endorfinerna kom just från det där som man just nu ska vila sig ifrån.

Och då blir det DNS av alltihop.
Did Not Start.
Alltså den förkortning det står i rullorna för lopp. En löpare som inte kom till start.
Libby = DNS framöver.
Jag och Kakan skulle ju upp och springa halvmaran Womens health nu idag.
Det blev DNS istället.



15 kommentarer:

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Det är klart att det finns värre saker i världen, men det tar ju inte bort din känsla från ditt liv. Alla begriper ju att löpningen är en väldigt stor del av ditt liv och jag fattar verkligen att du deppar ihop. Jag som bara är en hipp-som-happ-tränare deppar ju ihop totalt av min stukade fot. Om man som du lever med löpning så är det klart att det suger fett. Så klaga på du! Vräk ur dig här på bloggen om det hjälper det minsta. Jag tycker det är roligt bara att se dig här igen, med eller utan kläder ;)

Och så hoppas jag såklart att det löser sig med alla sura delar av kroppen. Vi får aldrig sluta hoppas! Kram.

Sara sa...

skitapa - fy vad jag tycker synd om dig nu. Hoppas det blir bättre fort om du vilar och lyssnar på sjukgymnasten. Massa kramar!

Fliselin sa...

Åh nej! Förstår din totala frustration, det är ju inte bara loppen det är ju hela välbefinnandet det handlar om. Nedrans skit när kroppen jävlas. Ja, och hur länge? Jobbigt att inte veta. Lider verkligen med dig. Du, min löparinspiratör får ju inte gå i däck. Jag hade också planer på dagen lopp men hoppade det av andra skäl. (Var inte anmäld heller.) Jag var riktigt orolig att det hade hänt något även om det här är nog så jobbigt. Sköt om dig och gör som din sjukgymnast säger. Det har ju gått förut! Kram!

Fliselin sa...

Åh nej! Förstår din totala frustration, det är ju inte bara loppen det är ju hela välbefinnandet det handlar om. Nedrans skit när kroppen jävlas. Ja, och hur länge? Jobbigt att inte veta. Lider verkligen med dig. Du, min löparinspiratör får ju inte gå i däck. Jag hade också planer på dagen lopp men hoppade det av andra skäl. (Var inte anmäld heller.) Jag var riktigt orolig att det hade hänt något även om det här är nog så jobbigt. Sköt om dig och gör som din sjukgymnast säger. Det har ju gått förut! Kram!

hallinbloggar sa...

Så otroligt tråkigt att läsa. Precis som du skriver; hela vintern har du gnatat på och nu, just nu när det är som mest härligt att springa så strejkar kroppen. Och preciis som I will not skriver så tycker jag att du gångar ALL rätt att gnälla. Det kan t om kännas bättre att få beklaga och skriva av sig. Gissar att du hade Göteborgsvarvet inplanerat och om du åker och hejar så hejar jag med dig!!!! Stor KRAM!!!

mis(s)match sa...

Mycket tråkigt men glad ändå att inte något mycket mer allvarligt hade hänt. Långdistanslöpning är tyvärr väldigt tung för de flesta kroppar. Själv har jag varit tvungen att tänka on redan för ett antal år sedan genom att lägga av med landhockey på elitnivå. Men går det inte att träna kondition=endorfiner på ett annat sätt så länge? Kram

Peace in mind sa...

Massor av pepp, depp av att inte få träna är verkligen svårt att handskas med. De där banorna i kroppen som går från benen till knoppen, som autostrador mot endorfinerna...

Hoppas att naproxenen och vilan gör sitt jobb ordentligt, och att du taggar för att fortsätta blogga med eller utan springet.

frk F sa...

Det suger! Det är bara så det är. Och du har full rätt till de känslor du har. Oavsett hur hemskt någon annan har det. Efter min incident förra året var det så många som sa "du hade tur!" Det gjorde mig så arg. Tur?! Ja, det hade kunnat sluta värre men jag tyckte inte att min situation tydde på tur direkt.... Ergo, ett surren som sprider sig är illa nog. Och jag tror att jag vågar säga att jag vet EXAKT hur det känns att inte känna igen sig i sin kropp och röra sig, göra det man brukar. Det tar sådan kraft och energi, är en ständig medvetenhet som suger ork... Det suger. Det är så det är.

Och jag hopppas, hoppas, hoppas att det vänder. Stor kram!

Anonym sa...

Jag önskar dig verkligen en vändning i detta.
Tomheten med DNS är lite större än man skulle önska och lite större än man vill visa.
Om jag inte springer vem är jag då?
sarankpg

Camillas dagar sa...

Åh, nej! Jag förstår dig. Jag hoppas att det löser sig till slut! Testat ultraljud, akupunktur och det tyngre artilleriet? Skickar min största kram till dig!

Librarybeth sa...

Iwillnot: TACK å tack å tack för pepp. Jag värjde mig för att gnälla, det sitter så hårt det där i mig; att inte beklaga mig men det här blev för mkt...

Sara: det är verkligen skit.

Fliselin: KRAM! tack för din omtanke ja, jag ska fanken ta mig tillbaka, det blev så tungt bakslag det här...

Hallin: ja, jag känner att få skriva av mig funkar (som terapi ;)). Denna gång har jag inte anmält mig till Gbg-varvet, Mannen har jobb som kommer emellan. Och nu så är det ju på sätt och vis lika bra...

Mis(s)match: å då ska man komma ihåg att jag verkligen bara är glad motionär, med ingången att löpningen verkligen är viktig för mig. Har känts som att jag kanske har gjort den för viktig. Just nu känns det som att jag inte hittar ngt bra substitut....

PIM: ja, det är märkligt vad det tar hårt att inte få träna, jag är överraskad över hur kass jag mår! Tack för pepp och hejarrop!

frk F: Ja, du vet nog PRECIS vad jag menar när det kommer till en kropp som inte svara på ens förväntningar... Det du måst ha gå igenom är så, så, jag vet inte vad jag ska säga.... men ja, det verkligen suger!!!

Sara Nkpg: ja, jag blev så överraskad att det tagit mig så hårt! Måste slicka såren och komma igen.

Camilla: ev akupunktur igen... vi får se. Jag ränner ju runt till alla möjliga för att få koll och hjälp. Tack för pepp!!

Spader Madame sa...

Åh! Det är så jäkla trist att höra. Jag håller tummarna för att surigheten minskar och DNS kommer att ändras. Förstår precis hur den där känslan tar över, när man starkt identifierar sig med något. KRAM!

Librarybeth sa...

Spader Madame: KRAM! och jag blev överrumplad av att detta tog så hårt. Jag blir galen av DNS och hoppas kunna vända denna sur-trend snart!

Anonym sa...

Jag tycker så otroligt synd om dig! Kan inse att det känns hårt när man kämpat så mycket som du har gjort och när man gillar detta med löpningen så mycket som du gör! Bra att du häver ur dig det som trycker. Kul att du skriver igen, även om jag gillar bilderna på insta också. /Annika

Librarybeth sa...

Annika: det blev lite av en käftsmäll och jag har verkligen surat och deppat, till sist spillde det över här också ;D TACK för pepp!!!