We could be heroes, but just for one day part two

Annars då?
Jag lyssnade på musik och höll min tänkta fart fram till 15-18 km sedan började jag sacka betänkligt.
I Amsterdam marathon springer man aldrig inne i själva city, tur det kanske, det är knöligt och krångligt där. Istället gör man en sväng ut på landet och springer utmed Amstel och den delen var roligare än vad jag först hade tänkt mig.

Här var jag först lite seg och tyckte det var långtråkigt men så lyfte jag blicken och beundrade de vackra husen (igen!!) och de betande korna som jag kunde se på håll.
Men ändå, jag sackade och var trött.
Kroppen och jag kom överens om att det var okej att promenera raskt vid vätskestationerna.
Raskt alltså.
Kroppen tyckte vi kunde gå lite mer, nej - det är avslag på det sa hjärnan som hade fullt upp med alla demoner som tyckte att det såg skönt ut att sitta på parkbänkar utmed Amstel.
Sedan höll kroppen käften tills vi kom in i stan men straffade med att sacka lite till.
Ja ja, vi har tränat för lite för det här, jag vet sa hjärnan men nu är det full passning här och pannbenet tränas hårt, så kroppen - spring för helskotta.
Själv ville jag bara lyssna på musiken och åka med.
När Queen börjar klämma i med Don't stop me know är jag någonstans nära 30 km och jag är börjar känna mig lite mer uppåt. Jag har insett att sluttiden är inget jag kommer bli nöjd med, jag har slutat att kolla klockan men jag tänker köra för allt vad pannbenet pallar.
Space truckin' med Deep Purple lyfter mig ytterligare. När John Lord går loss på hammondorgeln får jag lite ståpäls.
Vilket var bra eftersom solen gått i moln, det har regnat lätt några gånger men nu börjar en häääärlig motvind motarbeta mig.
Men haha, jag bara skrattar åt motvinden (typ) och jobbar vidare.

När vi sprang i Vondelpark på väg ut på dagens löprunda såg jag siffrorna 40 så vackert målade i asfalten. Nu läääängtar jag efter att se dem igen.
Och sweet Lord där är de! Och hela sista milen har jag sprungit förbi många som börjat gå.
Jag tänker inte gå.
Nähänähä säger kroppen tjurigt.

2 km känns vääääldigt långt när man redan har 40 km i kroppen men här tätnar åskådarleden (man hejade bättre i Berlin, skulle bara säga det) så det lyfter mig en smula och så kommer äntligen Olympia stadion - jag lovar att använda en bajamaja om det skulle behövas hinner jag tänka innan jag springer in och får äran att springa ett halvt varv på såååå stumma marathonben  men det hör ju till.
Och där - får kroppen gå.
Vassego.

Mina höjdpunkter;
Rijksmuseet - där tjoade vi alla löpare - värsta peppen.
De nederländska korna såg fridfulla ut.
Damen som ropade mitt namn (!) och hejade BARA på mig, just då.
Röda korsmannen som resolut stoppade mig när jag kom med mitt flaxande plastpåseskydd, stoppade mig och knöt en rejäl knut och liksom klappade om mig.
Den goda drickan efter loppet.
Snygg medalj.

Dååååligt i Amsterdam;
så få bajamajor.
en publik som bitvis hejade lite för lamt.
en obefintlig goodiebag - en halv banan och en halv apelsinklyfta (Whaaaat??)

Nu; väntar middag och förmodligen en tidig nedbäddning i sängen.
Jag ska ha efterrätt idag, jajamän - det är jag värd.