Jag kom ut på en löprunda, klämde nästan 12 km och det kändes riktigt, riktigt bra.
Det var väl min enda pigga stund på dagen för nu sitter jag overksam igen och tänker på allt jag borde.
Borde och borde, nä. Bort med
Och bara för att jag har sprungit så känner jag att jag nog inte borde göra något mer eftersom jag har ju redan sprungit. Ett slags cirkelresonemang som man kan kosta på sig en sådan här trött lördag i andra halvan av oktober.
Uppvärmd efter lite hopp och skutt i trädgården, sprang jag iväg med pepp i lurarna, ut i höstrusket och vad som känns lite som sista chansen att se vackra höstlöv. Vi ska visst gå över till vintertid i morgon?!
Kroppen protesterade först runt 3 km, lite smågnäll men det var som vanligt inget att fästa sig vid, bara köra på.
Jag tänkte att jag springer lite random, springer på så fort som jag känner att jag vill och väljer väg allt eftersom.
Som jag tycker om att göra så!
Och se så bra det blev! Efter 4 km var det inget mer gnäll från kroppen utan full harmoni rådde, löparmaskineriet bara rullade så fint, så fint. Jag sprang ner till stan och kopplade på olika favoritsträckor, försökte variera underlaget för det blev ju rätt mycket asfalt förra veckan kan man säga.
Nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar