Jag tycks falla in i någon slags jullovslunk så fort det blir helg, tror inte att jag har haft det beteendet förr? Och jag vet inte vad jag menar med förr.
Igår söndag, pimplade jag kaffe vid halv åtta-hugget (kvällstid) och softade i soffan. Mannen såg någon film (kinesisk krigsfilm?) där det varje gång jag slängde ett öga på skärmen var antingen
a) massor av galopperande hästar i sandmoln
b) brand
c) arga typer
och oftast en kombo av dessa tre alternativ.
Men där satt vi iaf tillsammans i soffan med varsin skärm, laptopen värmde så skönt mina trötta lår och hepp! Så var klockan tio (22!!) och jag hade inte stoppat några ungar i säng, inte ens de jag betraktar som ehum "små".
- Men varför har du inte sagt något, mamma, undrade Lilla med all rätt.
- Jag tror hela tiden att det är jullov, skyllde jag blixtsnabbt på.
Sedan gick det undan och alla kom i säng i överljudshastighet.
Jag blev så omtumlad att jag somnade utan besvär, trots sent-på-kvällen-kaffet. Det borde inte gå men uppenbarligen var jag lite i chock.
2 kommentarer:
Men eller hur? Vad är det för fel på en?
Spader M: man är vårlängtig....
Skicka en kommentar