Ständigt detta stall

Om det blev lite för spännande för min smak i stallet igår? Ja, det kan man säga. Hästen Lucie var lite spattig och hoppsanhejsan i humöret när hon skulle få sin sadel och remmar. Dessutom tyckte hon att hon gott kunde få gå ut ur boxen (hästlådan) när vi ändå öppnade.
Det tyckte inte vi.
Och vi - det är Lilla och jag OCH en superduktig stalltjej som hjälpte oss.
Kära nån, du trodde väl inte att jag försökte rodda det där vinterpigga djuret själv?
Näru.
Men jag kan berätta att den superduktiga stalltjejen hade FULL passning med det fyrbenta djuret och att ridfröken också kom för att se till att Lucie fattade galoppen (höhö, jag kunde inte låta bli) att nu var det sadel och annat på och att en lektion väntade. Lilla tyckte väl inte att det var kanonkul att greppa snörena och gå iväg med hästen men så fort vi kom ut ur stallet så var Lucie med på noterna. Hon ville ha lektion, se så sätt fart här nu, tycktes hon tänka. Men jag är bara en vanlig människa med zero hästvana och jag vet inte hur hästar tänker. Och vet du vad, jag kommer nog aldrig fatta det heller.
Jag har sagt det förut, säger det igen; jag är så otroligt fel i detta stall.
Men jag kämpar på.
Lilla var nöjd efter lektionen, Lucie var kul (här svalde jag hårt).
Ta av hästen prylarna klarar vi av men vi glömmer förstås de där benskydden. Då måste vi in till pigga Lucie i lådan igen...
Varje måndag känns det som att jag är värd en bragdmedalj.