Helgen då jag sprang utan broddar och istället fick sig pannbenet en lektion i uthållighet

Sista helgen i januari (dansar yster segerdans) och jag sprang 12 km på lördagen och 20 på söndagen.
Lika roligt som det var igår - lika jooooobbigt var det idag.
Vi tar det roliga först, det går fort. Jag värmde upp 1 km och skulle sedan pressa mig till min marafart som jag skulle hålla i en mil. Det gick, men hej vad jag fick p.r.e.s.s.a.  mig.
Den farten kommer jag inte ha när det ska springas 3 mil till.
Nedjogg 1 km och där kan man säga att det roliga tog slut.

Idag, en sjuhelvetes massa krångel och jag kommer ta alltihop här och nu. Om man inte orkar läsa finns det en pausbild på gröt i inlägget innan.
Först; krångel med Spotify, dumskallen (dvs jag) hade bytt lösenord precis innan löprundan men det tog en stund innan jag fattade vad det var som krånglade till det. Löste problemet. Nöjd.
Sedan insåg jag att mina löparkläder fortfarande var fuktiga efter gårdagens tvätt. Surt, det ingick inte i min plan men jag till sist fick ihop ett kit med bra kläder.
Kom äntligen iväg, utan broddar (yey) då jag tänkt ut en bra snöfri väg.
Inte långt kommen känner jag att gårdagens pass kommer ta ut sin rätt på dagens löpning, försöker mota undan negativt tänk och fokusera på steget och musiken.
Det fungerar fram till 10 km sedan börjar jag känna mig... slut. Meeeh. Klena kvinna, nu springer du på och även om det inte går fort, du har motvind så måste du ju hem, inte sant?
Möter en klunga med löpare (!), de ser oförskämt starka ut och tar långa snabba steg, jag är tacksam att jag möter dem och att de inte springer förbi mig. Jag försöker gaska upp mig, tjolahopp.
Någonstans där börjar ena linsen att mickla runt i ögat. Ärligt talat känns det som den har vikt sig (det visar sig sedan stämma men det dröjer en mil till innan jag kan rätta till det). Inget att göra åt, irriterande men jag har hjälplig syn så jag springer vidare.
Vid det här laget är kinderna stelfrusna, precis som bakdelen. Jag inser att jag är hungrig och försöker muntra upp mig med mitt medhavda (nu kalla) citronte.
Vid 13 km slocknar klockan. Det var då själva f... Inget att göra, ärligt talat känns det som att min kilometertid är så usel så det är därför klockan gav upp. Jag piskar mig själv att springa en omväg så jag garanterat ska klämma 20 km innan jag når hemmet.
När jag väl når hemmet är denna helt igenom vidriga lektion där pannben och envisheten fått sig en rejäl körare äntligen över.
Och det känns som någon har sprungit framför mig den sista milen med en banderoll med texten
HUR I HELSIFYR SKA DU KUNNA SPRINGA DEN DUBBLA DISTANSEN?
Det är inte så bra för självförtroendet.