In a galaxy, far far away

Nu har jag hållt mig i flera timmar från att lämna löparrapport, nu kan jag inte hålla mig längre.
Det är dags att jag tjatar hål i huvudet på ev. läsare om gårdagens utflykt.
Låt mig citera en för mig okänd löpare vars samtal jag överhörde när jag låg på britsen för lite välbehövlig massage efter loppet.
Okänd löpare och Mannen pratade om loppet.
- Marathon, det är nyckfull distans, man vet aldrig hur det ska gå eller kännas (och ändå var han en synnerligen erfaren löpare).
Själv drogs han med kramper som nu blivit ett hjärnspöke för honom. Han visste inte om det skulle smälla till och förstöra loppet helt.

Ja, marathon är nyckfullt.
Det hinner vara kul, långtråkigt, tjatigt, euforiskt och eländigt så pass att lilla underläppen darrar och man vill likt ett grinigt barn bli hämtad av sin mamma.
Typ så.
Tacksam var jag när jag kom i mål efter mina fyra timmar och sju minuter samt 42 sekunder.
Sista backarna till mål är sannerligen ingen barnlek. När 40 km är avklarade och det är ynka 2 km kvar till mål kvarstår faktum. Det är svagt uppför, sedan blir det mycket uppför. Två (vidriga) backar inne i ett villaområde som bryter ned mitt psyke.
Det sitter håglösa ungdomar i neongröna funktionärsvästar och fipplar med sina telefoner.
När det kommer en ensam tant löpandes (läs; stapplandes) på sina stumma gnom-ben tittar de upp och pekar åt vilket håll målet ligger. Förvisso hittar jag men det är något trösterikt i det där, hur de kollar upp och pekar lite frånvarande med armen.

På sträckan är det farbröder i hemvärnskläder eller den där neonvästen. De har inte hällt upp cocacolan i förväg. På något ställe erbjuder sig en snubbe att gå och hämta cola-flaskan varpå jag suckar och säger; nej, det är inte nödvändigt, jag vill springa tillbaka till mål.
När man springer marathon är man inte ute och promenerar.
Men rätt skönt soft inställning, inte sant?

Men innan de där backarna kom då? Hur var det?
Det var i vanlig ordning lite nervigt men så snart jag är på plats känns det liiite bättre och när knallskottet vid start har brunnit av och man är iväg känns det ok.
Det här är ett lopp som inte drar horder av folk, det pågår samtidigt en stafett och det är den som drar löpare. I år var det fem damer och tjugofem herrar som pinnande iväg.
Libby hamnade obönhörligen sist av damerna vid start men jag upprepade för mig själv mitt mantra, ni vet; det är Libby vs Libby och ingenting annat.

Det tog en 2-3 km innan jag hittade mitt planerade tempo, först var vi en liten klunga och det kändes knasigt, antingen vill jag springa själv eller också ska det vara mycket folk.
Att springa så där med 5-7 för mig okända löpare kändes helt avigt, nästan så att jag var beredd att stanna och låta alla springa iväg men nää, så gör man ju inte. Man biter ihop och kutar på, någonstans blev jag plötsligt solo och kunde gå in i bubblan helt och fullt.
Som om jag var i en helt annan galax.
Naturskönt förstås och det räcker för humöret fram till vändningen vid 21 km. Mannen kom skenandes och vi hejade på varandra.
- Du ser stark ut, hojtade Mannen.
Just då kanske jag gjorde det. Vid 30 km kände jag mig inte så himla strong längre, då är det 12 km kvar.
12 km.
Det är då marathon börjar kan man säga.
Benen började bli stumma och jag ville så gärna att jag skulle få komma in på den tiden jag hoppats på.
Jag måste sänka farten trots att jag har rätt bra flyt. Jag springer om några damer men tror att de deltar i stafetten. Springer om några herrar också för den delen.
Nu börjar jag förhandla med mig själv. Om tiden, om orken, om det här med marathon är så himla kul.
Egentligen.
Okej, du får sänka farten lite till men bara om du biter ihop. Inget jävla gå i backen sedan.
Okej då.
Nämen hoppsan vilken bra låt det kom nu, spring spring din lata kvinna.
Men lägg av då, jag kämpar ju.
Aaah, bättre kan du. Titta där vilket vackert hus!
Nää, buhu, jag vill hem.

Jag ploppar ut från grönskan och ska springa asfalt hem till mål och här vet jag nu att backarna väntar på mig därborta. De bidar sin tid. Här kommer en v ä l d i g t  trött kvinna.
Vi ska knäcka henne.
Men nä'ru. Här kommer en kvinna som fan inte ger sig.
Hon stapplar upp och hon ser hur folk pekar, här ska du in på arenan det vet du va?
Jajamänsan.
Och här kommer hon!
Jag hör speakern säga mitt namn! Jag försöker mig på en slags rusch (ehum, nåja) och där är hon i mål.
Hon lämnar marathongalaxen och är plötsligt bland de vanliga levande igen.
Fast det tar en stund innan jag fattar. Mannen står där och tar emot med öppna famnen (bara saltsvettsnubbiga löpare törs krama varandra så) och jag frågar;
- Är jag i mål?
- Ja, det är du.

Summering;
nej, jag klarade inte mitt önskade mål. Jag hade hoppats på 04:05 någonting. Nu blev det 04:07:42 och så är det bara.
Min lilla, lilla dröm om att närma mig och någon gång nå SUB 4 känns i dagsläget som i en helt annan galax. Jag gjorde mitt absolut yttersta igår, jag skulle inte ha orkat springa snabbare. Tyvärr.
Om jag ska nå SUB4 någon gång, hur mycket mer ska jag träna? Jag måste nu fundera på om det är värt det (jo, det är det säger en liten röst inom mig).
Men jag kom trea! Jojo.
Prispallen blev det.
Fick blommor och prispengar. Jag blev DM 3:a.
Tänka sig, kärringa hänger med.

bildbevis 1 - supersnabba ettan och väldigt snabba tvåan.
Och så jag. 

bildbevis 2