Då vet jag.
Hur det är att springa 3 mil i nästa 30 graders värme.
Det är... varmt.
Och jag talade inte förstånd med mig själv innan jag gav mig av, för att hindra mig själv liksom.
Närå.
På't bara.
Jag vill ju ha mil i benen, denna runda skulle inte handla om fart och känslan av utflykt flög förbi i kroppen på mig när jag tuffade ut från stan.
Vid 15 km stannade jag klockan och tog ett depåstopp, käkade min mosiga banan som fått vara fastklämd i löparbyxans linning. Stod i skuggan och blickade ut över ett havrefält (eller om det var vete).
Jorå, det kändes väl okej men det var ju som sagt rätt varmt. Vid 19-20 km insåg jag att vattnet inte skulle räcka. Då hade jag 5-7 km in till civilisationen, handelsträdgården jag sprungit förbi var stängd och jag kunde inte fråga om vatten där. Okej, vad gör vi nu då, Libby?
Jag fick för mig att jag inte svettades! Då började jag svettas i rena förskräckelsen så då ordnade ju det sig.
Hoppla vad glad jag var när jag såg stadens tinnar och torn dyka upp vid horisonten, för att inte tala om vad glad jag blev av att se Statoil-macken där jag segade mig in mot staden. Där vid 23 km fick det bli ett snabbt depåstopp också, in på kundtoan och fylla på med iskallt vatten.
Fält. Havre va? |
Kollar av klockan. |
Suddigt men absolut nödvändigt depåstopp. |
Thank you! |
Nä, så kanske det är. |
Flämt, var är skuggan? |
Checkar av klockan igen. |
6 kommentarer:
Jösses! Det var starkt jobbat. Heja, heja!
Hallin: :D svetten stänkte!!!
Vilken bedrift! Bra jobbat!Jag förstår känslan när vätskan inte räcker, drabbade mig när jag tappade en flaska på långlöpning i värmen.
Fliselin: hjärnan bara jobbar med att lösa problemet!
Duktiga du, jag får springa min 3 milare sent i höst istället. :-)
Vesna: kram! Bli bra i foten kommer först!!!
Skicka en kommentar