Att springa lopp - mer tankar om min löpning

Att springa lopp
Måste man springa lopp? Nä. Verkligen inte.
Ska jag berätta när jag började med att springa olika lopp?
Jag ville absolut INTE springa lopp när mitt intresse för löpning tog fart. Själva grejen med löpningen för mig var ju att få vara ensam. Inte sjutton ville jag trängas med andra då.
Och jag ville sannerligen inte bli tittad på när jag sprang.
Men så var det en väninna som tyckte jag kunde vara med i deras lag i Vårruset.
- Kom igen, Libby! Du kan väl vara med, då får vi ju picknickkorgen, va 17 - du springer ju i alla fall liksom.
Och jag värjde mig, nej, nej. Jag fixar inte det! Usch folk kommer stirra.
- Stirra? Libby, det är över 3000 chicks som springer, inte stirrar någon på dej! Kom igen nu!
Och ja, så blev jag övertalad.
Jag tränade inget extra, jag sprang mina rundor som jag brukade, i den takt jag ville och när jag hade tid. Jag visste inget om nummerlappar och start och hejsan hoppsan.
Jag var ehum skitnervös när jag cyklade dit. Vuxna människan.
På plats var det fullt med tjejer och fin stämning och olika startfållor.
Ställ dig i springafållan, sa Mannen innan jag lämnade hemmet.
Aldrig i livet tänkte jag. Men till start kom jag och jag sprang och sprang. Och jösses! Man fick medalj när man kom i mål (och en banan va?). Milda makter - det var ju..... jättekul det här!
Jag var glad som ett litet barn, jag tyckte det var som en fest! (Tack Åsa, för att du övertalade mig!)
Sedan var jag hooked som man säger.
Nästa steg blev Tjejmilen. Ja, jag var darrig då också. Ännu mera folk, större arrangemang och kö för att hämta sin nummerlapp men löparfestkänslan höll i sig!
Nu tycker jag oftast (eller är det alltid?) att det är superkul med lopp även om jag inte är direkt utrustad med det som kallas tävlingsnerver. Inte alltid som jag bestämt mig för vad jag ska hålla för fart eller vilket humör jag är på, jag brukar gå på känsla men att vara på lopp är kul.

Men frågan var ju om man måste springa lopp för att hitta motivationen för sin träning?
Både ja och nej, det är nog väldigt individuellt. För en del blir loppen en sporre, ett tydligt mål med tränandet som gör att man kommer ut i spåret.
Jag behövde definitivt inte några lopp i början, jag ville springa för "springandets" skull, må bra och bara få komma ut med löparskorna på fötterna.
På sätt och vis gäller den inställningen fortfarande men jag skulle förmodligen inte vara lika noggrann med planerandet av min träning utan lopp att träna inför.
Vilket gör att loppen kanske faktiskt ibland "tvingar" ut mig på rundor som jag annars skulle ha valt bort. Å andra sidan kan det framstå som att träningen styr mycket i min vardag.
Och så kan det nog vara, i perioder så "tar" den tid men så länge det är en god cirkel så må det vara hänt.
Olika sorters lopp har emellertid gjort att jag tvingats att träna på olika vis, annars hade jag nog bara fortsatt mala samma runda till jag lessnat alldeles och sedan kanske rent av lagt ned löpandet...?!
För mig har loppen gjort mig mer medveten med vad jag vill med min träning. Uh, det låter så fånigt men man kan väl få ha den inställningen även om man är en glad motionär?
Men låt oss konstatera att löpträna kan man göra utan att betala för att få ha en nummerlapp på bröstet! Det går utmärkt att springa utan den ;D