När en löpare ältar lite i sin ensamhet på onsdagkvällen

Tanken är att det ska springas Tjejmil i helgen. Hotell är bokat och planer lagda.
Nu har mina partners in crime gått och blivit sjuka och det hela hänger så att säga väääääldigt löst.
Om man är sjuk kan man inte springa och så är det inte mer med det.
Troligen måste de bäddas ned och jag måste hålla mig långt ifrån dem eftersom jag lider av svår bacillskräck.
Ack ja. Jag verkligen liiiider med dem och så kommer nästa fråga;
Hur ska nu jag resonera kring detta?
Fakta; förra året var jag svinsjuk och missade hela festen, låg hemma i sjukhörnet och orkade inte ens tycka synd om mig själv (bäst att inte kolla här på bloggen, troligtvis tyckte jag oerhört mycket synd om mig själv). I år var planen att vi skulle dit allihop.

Ska jag nu åka upp till Sthlm och springa själv?
Om svar ja, ska jag då åka bil eller annat transportmedel? Om jag inte övernattar då går dusch och tillsnyggning efter loppet bort, vilket i sin tur leder till att jag åker dit, springer, åker hem igen och så är det inte mer med det. Inte som jag hade tänkt mig men jag får i alla fall springa.
Okej.
Om jag tar med sällskap slutar alltihop med stor sannolikhet i trivsel men dyr sådan.
Om jag stannar hemma kan jag istället springa 25 km i skogen vilket egentligen är mer adekvat träning eftersom jag har ett terrränglopp comin' right up.
Ett inte lika fancy val men def billigare.
Om jag inte springer Tjejmilen får jag ett lopp med DNS vilket stör mig rätt så mycket, i synnerhet som jag aldrig har valt bort ett lopp förut, endast uteblivit pga sjukdom.
Jahupp.
Det där blev ju en riktig utmaning för en velpotta.