Igår blev det stallet som ett första besök i verkligheten. Man kanske så här i efterhand kan tycka att det hade varit smartare att ta en tur till ICA.
Alltså seriöst.
Jag vet inte hur många gånger jag ska bevisa för mig själv att jag är så himla FEL när jag är i stallet. Igår skulle vi hänga på alla prylarna på Bella.
Bella är en snäll och söt fjording men jag vill fortfarande inte vara inne i lådan med en häst av den storleken och sedan "killa" hästen i mungipan för att få in den där pinnen de ska ha i munnen när man styr dem. Jag förväntas också samtidigt ha ett stadigt tag i hästens lugg för att hindra den från att fjanta sig och t ex vilja gå ut ur lådan. Bella gillar inte just momentet när man ska spänna fast sadeln runt magen och nafsade/bet min Lilla i benet. Tack för den.
Ingen anledning till oro, Bella är ingen dummis men ja. Det gör ju inte det lättare för AmatörBeth där hon står och kämpar i lådan och verkligen försöker få till det.
Ja, jag fick naturligtvis be om hjälp.
Jag ska säga som det är. Jag gillar't inte. Jag är obekväm, jag är skraj, jag är klumpig.
Och Lilla som egentligen bara gillar själva riddelen av hästerit är inte heller bekväm med hästarna när de ska ställas i ordning. Hon gillar att rida, inte sköta om hästar, inte hänga på prylarna. Och förresten hur skulle hon ens kunna hänga på sadeln, hon är en vante hög bredvid Bella. Så känns det i alla fall.
Och efter gårdagens trixande och fixande hade jag ont i magen.
Stallet är sååå långt från min naturliga miljö. Förut har jag känt mig malplacerad, nu känner jag mig dessutom skraj.
Nu börjar Lilla prata om att lägga av eftersom hon inte heller tycker att riggandet av hästen blir roligare och vi får inget flyt (AmatörMorsan). Nästäldsta som också rider tycker däremot att pysslandet med hästar är finemang och bara går in i lådor och säger "heeeej" till hästen bara så där.
Synd att hon inte rider måndagar.
Typiskt oflyt och okul.
