Aptiten

Ja, det är få saker som får upp aptiten så bra som ett rejält marathon.
Det är som när jag väntade mina barn, då jag åt sådana portioner att manliga kollegor på jobbet blev imponerade när jag lassade in lunchen. Det var i det där läget när det ännu inte syntes att det var bebis på gång och jag inte hade riktigt lust att tuta ut det för alla utan gick runt och myste om det själv.
Nu gick jag igår och la mig hungrig till och med. Precis när jag hade borstat tänderna och ville krypa till kojs lät magen meddela att nu känns det lite hungrigt här.
Jag ignorerade det helt, lyckade mirakulöst somna (jo, man blir ju trött också).
Nu, denna morgon kunde inte mascaran komma på fort nog så jag fick springa till köket för att veva ihop den välsignade gröten.