Jag har sagt det förr, säger det igen.
En av de bästa sätten för att löpträningen ska bli skoj och varierad är att springa lite random. Alltså inte göra upp slingan i förväg eller ta samma, samma som alltid. Nix, man väljer väg lite hipp som happ under tiden som man kutar runt. Bara tänka ett par hundra meter i förväg och så kikar man på saker, hus och annat under tiden. Himla trevligt ska jag säga och det blir alltid som om jag resonerar med mig själv.
- Nja Libby, nu tar vi backen där borta också, inte fega nu.
- Okej, men i så fall väljer vi att springa in i parken också.
- Ja men visst, du får bestämma.
Låter som jag behöver hjälp? Möjligt, ni ska vara tacksamma att jag inte bloggar samtidigt som jag får löparflow för då skulle jag nog uppfattas som hög eller nåt.
Och runt 7 km händer det, jag hör inte musiken längre, jag hör urtrumman (eller är det pulsen?). Den ligger där som en basgång och allt stämmer, steget ligger bra, jag får flyt, känner kontakt med förfäderna (eh, va?). Tankarna släpper taget och gränsar plötsligt till förvirrat alternativt allt är upplyst.
Ah, det måste vara så här vi förflyttat oss, på stäppen, inne bland träden i skogen i ett jämnt fint tempo med taktfast rytm....
Nu håller ju inte den där känslan i sig så väldigt länge - men ändå.
Man känner världsalltet ett kort stund lite då och då och det får man lov att vara nöjd med .
4 kommentarer:
Härligt när man känner urkraften och har kontakt! Jag hoppas på kontakt med världsalltet imorgon!
Har aldrig begripit det där med att springa, men nu tror jag jag börjar förstå tjusningen. Din beskrivning var annorlunda !
jösses! Dit lär jag aldrig komma...
Fliselin: då håller jag tummen att världsalltet tar kontakt!! :D
Anonym: :D om än något flummig, haha så är det något sånt som händer då och då...
Camilla: johodå!
Skicka en kommentar