I vargtimmen fast på ett bra vis

Jag vaknade så där galet tidigt.
Det var väl nästan natt fortfarande så kändes det i alla fall. Jag låg där och insåg att jag just hade drömt om min morfar och alla hans fyra bröder, låg och tänkte på de där bröderna och mindes deras namn. Kom och tänka på deras pappa, tror vi sa gammelfarfar om honom eftersom det var morfars pappa. Han hette John och hade seglat på alla de stora haven, varit sjöman.
Och så tänkte jag på skärgårdshemmet på holmen och de så delikat vackra hällarna som jag som barn förundrades över. Att sten kan vara så slät och märkligt mjukt formad. Vi var där ibland om somrarna.
Ni vet, jag var i den åldern och började fatta släktband, att morfars bröder blev ju min mammas farbröder och att det dök upp en och annan kusin till mamma. Där ute på holmen förlovade jag mig med Mannen. Det var fint.
Ja, jag låg där i min säng i februarimörkret och värmdes av tanken på allesammans. De är alla borta nu, morfar och hans bröder. Men jag låg där och tänkte på dem.