Eftersnack

Först av allt: varmt tack för alla glada tillrop från er när jag nu skulle sträcka på benen i både uppförs- och nerförsbackar på Lidingö. Varmt tack, ni ska veta att det kändes mycket fint att "höra" era hejarrop via bloggen!!! Jag var pirrig inför detta lopp, vågade liksom inte lita på min förmåga... så stort tack igen!

Och nu måste det ju bli lite eftersnack här också... även om det här inte är en löparblogg....  :D
Löparkollektivets resa i vår egen lilla buss var fin. Enligt tradition hann vi också med en snabb kaffepaus, vi snackar lopp, löpning och form till vi blir yra i mössan. Väl framme - efter diverse dividerande huruvida vi skulle köra genom stan eller runt, parkerade vi på en gräsplan på Lidingö. Nu var gänget lite mer dämpat och en mer koncentrerad stämning infann sig. Pastasallad tuggades under tystnad. Hämtning av nummerlapp och toalettbesök nr 127 skulle klaras av innan vi traskade i samlad tropp till startområdet.

Här någonstans gick vi in i ännu en ny fas - ännu mer koncentration och toabesök nr 128. Löparkollektivet pratar mindre och alla fokuserar sig. Så var det dags för att leta upp sina startfållor, vi startade på lite olika tider. Blev man kissnödig precis innan start kunde man med fördel testa damernas som var brännässlebuskarna. Och sånt måste man ju testa. Aj.

Så var man plötsligt iväg! Hurra vad härligt! Mycket löpning i klunga och jag fann direkt ett bra tempo. Lite trängsel emellanåt men det blev framför allt löpning i grupp, det är jag inte van vid men det var ett gott tempo och man kunde öka och sakta vid behov. Min ambition var att hålla en fin och jämn fart och att orka, orka, orka. Och orken höll! Det var en del flacka sträckor men jag aktade mig för att öka allt för mycket. Kroknade en smula i halva Aborrbacken men det hade jag räknat med (det är en rackarns brant backe....) Sedan kom en liten rackare på slutet som kändes irriterande jobbig men i övrigt kändes det fint. Det var roligt att springa, det var en vacker slinga men visst är det terräng och visst är det KUPERAT! Loppet är väldigt varierat med fokus på just backar, stora som små.

Jag vågar drista mig till att säga att jag nog gillar terräng lite grann trots allt... och underligt nog gick timmarna fort - konstig grej det där, att bara springa och springa. Fint höstväder hade vi också och när jag spurtade in i mål var jag väldigt, väldigt glad. Ja, nästan lite tjutnödig faktiskt. Glad för att jag vågat och klarat det, något jag absolut inte hade trott om mig själv. Glad för att det hade varit roligt och för att nervositeten bara rann av mig och för att löparflowet inföll ett par gånger. Glad för att det kan vara så otroligt fint med löparglädje. Mycket löpning i skogen skedde under tystnad, nästan lite allvarligt stämning men så kan man ibland förnimma någon slags gemenskap med okända. När någon peppar med ett "kom igen" till någon som står och stretchar för att bli av med kramp så blir man glad. Även om man inte är den som står där och stretchar.

Väl i mål var det ruskigt skönt att någon annan tog bort tidtagarchippet på skon för just då kunde jag inte böja mig ner, det hade känts som en rejäl utmaning haha, men efter att ha dragit i mig blåbärssoppa och vatten kändes det fint. Lite stel i benen direkt efter och lite motigt att gå i trappor samma kväll annars finemang. En blåsa på ena stortån (hissa intresseflaggan) och lite känning i knäna bara.
Hm... kanske redan dags att skaffa nya skor (vilket kärt besvär!).