After tennis

Hemkommen från tennisen måste jag summera dagens övningar medan mitt the svalnar något.
De första 35-40 minutrarna av lektionen var ren katastrof.
Jag försökte hålla humöret uppe men blev till slut något frustrerad över min totala oförmåga att få ordning på armrörelser, rack och boll. Ett tag kändes det faktiskt som om varje tappert träningsförsök bara blev sämre och sämre. Låt mig förklara; vi är alltså fyra personer som tränar och tennismagistern som befinner sig på andra sidan nätet slår över bollar till oss och vi får en i taget öva på att ta emot olika slags bollar. Det blir forehand, backhand och så ska man springa fram till nät och ta lite kortare bollar. Jag gör något slags egenkomponerat miniskutt för att möta bollen och det blir så fel, fel, fel. Det där skuttet måste jag vänja mig av med. Så är det bara.
När vi fyra sedan spelade ähum "match" tillsammans så gick det faktiskt lite, lite bättre och mitt hopp kom tillbaka. Mitt hopp att någon gång få ordning på alltihop och följa med slaget. Alltjämnt måste jag få rutin i slagen så att jag istället kan gå över till att läsa av spelet och bedöma lite bättre var jag ska vara på planen för att kunna "ta" bollarna. Vore också bra om det som kallas backhand också är det när jag försöker slå det slaget. Långt kvar innan jag kan säga att jag kan slå en backhand. Nog om det.
Träna serve gick sisådär. Bollen går över nät men jag tar uppenbarligen i på fel sätt eftersom jag får ont i armbågen. Spika, spika, spika. (För större förståelse får man läsa tidigare tennisinlägg).
Den som orkat läsa ända hit i min tennisrapport ska ha en stor eloge för det,
tack för att du lyssnade.
Kampen, min tenniskamp går vidare.