Berlin, Berlin

Här har vi promenerat klippt hela dagen. I finvädret har vi traskat runt och beundrat hus, byggnader och stadsmiljöer, först i Mitte vidare till Kreuzberg innan vi hamnade i Schönsberg.

Man hinner samtala och fundera.

Dagens första stopp var förstås expon där man hämtar sin nummerlapp och tidtagarchip. Jag blir alltid lika förtjust när jag fått min nummerlapp, förväntan blandas med nervositet. Inga köer och ett trivsamt sorl på expon, jag hämtade ut min t-shirt och så fick vi förstås det superviktiga armbandet fastsatt runt handleden, det får man inte ta av sig förrän efter loppet.

Det är oväntat trivsamt att strosa runt på expon även om vi inte var vi shoppartagen, man kan alltid få lite tips om andra lopp också....

Sedan promenerade vi vidare till ett café vi gillar skarpt; Berliner Kafferösterei på Uhlandsstrasse i Wilmersdorf. Vi strosade också på Fasanenstrasse innan cafébesöket, det är lite av ett måste.

Vackra kvarter!

Vad kan vara bättre än apfelstrudel efter det? Med glass och grädde? Kaffe latte till det och ett glas vitt vin? Varför bara välja en sak liksom?

Så lägger vi till sol på det och en soffa i lä utmed gatan.

Man klagar inte direkt.

Berlin Berlin

Ja, det är inte utan att man idag har gått och tänkt av och till på Berlinmuren... dess uppkomst, historien, tiden och så dess fall.
25 år sedan.
1989 - då var jag inte barn och när jag tänker så här i backspegeln.... knappast vuxen heller egentligen. Fast jag tyckte det då.
Well.
Det där med att bygga murar mellan folk, det är en jävligt dålig idé.

Så här dags förra året...

... då hade starten gått och man hade lubbat förbi både den ena och den andra imposanta byggnaden i Berlin.

Prisvärt torn - Segermonumentet

Så svängde onsdagsvädret om, från grå till blå himmel och riktigt skönt i solen.
Vi drog till Siegersäule - Segermonumentet - och beundrade både guld och mosaik.
För att inte tala om utsikten! De många trappstegen upp belönade oss med en vy över Berlin. Inte var det dyrbart heller, för 3 euro/vuxen (2,50 för barn, studenter) fick vi både motion (trappor) och utsikt (underskön). Segermonumentet når man via tunnlar så man ska inte försöka sig på att springa i den stora trafiken som snurrar runt, runt monumentet. Vi såg en barnfamilj tjurrusa i rondellen och man kan ju undra varför när det finns nedgångar i alla väderstreck.

Och självfallet måste Mannen och jag tugga lite om Berlin maraton från september, förra året och snacka om på vilken sida om monumentet vi sprang (man kunde nämligen välja).
Jag sprang till vänster i färdriktningen.

Där under ängelns kjol kan man stå och titta ut.

Monumentet skuggar lite.

Yes, där nere startade jag i september.
Och borta vid Brandenburger Tor gick jag i mål.

Förkyld i Berlin eller Utan ibumetin stannar Libby

Denna resa testar Libby att vara überförkyld.

Det är inte något jag rekommenderar.

Hade jag varit hemma hade jag suttit i sjukhörnet det är ett som är säkert men, nu ligger ju Berlin här utanför hotellfönstret och man vill ju vara ute och ströva, vilket vi också har gjort alla dessa fina dagar.

Jag laddar med ibumetin, tyskt nässpray som tar en till mentolhimlen på två röda. När jag känner att orken tryter; ny ibumetin. Jag tänker inte sitta på hotellrummet och kolla tysk tv. Där går gränsen.

Att uppleva en stad; kanske gör det sig bäst när man får promenera och det var inget undantag på onsdagen men vi inledde med en tur med U-bahn till ytterligare en second hand-butik. Nu tror jag vi har fyllt den kvoten.

Och på resa;  det blir lätt mycket tvära kast. 

Vi besökte bland annat Holocaust Mahnmal, minnesplatsen för Förintelsen, en mycket speciell och vacker plats.

Och inte långt därifrån; Reichstag. Vi strosade via Tiergarten, kollade in folkvimlet och beundrade den tyska riksdagen utifrån. Vi kände inte för att köa vid säkerhetskontrollen utan nöjde oss med att beskåda den pampiga byggnaden utifrån. 

Utmed floden Spree tog vi oss till Friedrichstrasse för att hitta någonstans att äta. Idag fick pappan välja så att han kunde få sin tyska korv med rödkål - vi andra valde annat.

Holocaust Mahnmal.

Berlin genom iphonens kameraöga

Inte kom jag upp i tv-tornet idag heller!
Det var en så meeeegalång kö att vi beslutade att göra annat. Vi får se om vi ids förboka biljetter (dyrt för storfamiljen) eller om vi väljer att bränna pengarna på annat.

Istället blev det en dag då vi flanerade runt lite halvt planlöst, vi letade efter en second handbutik som äldsta ville besöka. Den visade sig vara stängd, men det fanns ju en lista så vi jobbade efter den. Det gjorde att vi drog runt rejält i stadsdelen Mitte, cirklade lite vid Hackerscher Markt (rekommenderas - pendelstationen är läcker, många matställen).
Vi hittade önskad butik och de tre äldsta släpptes fria där medan mamman deras gick in i butiken intill (COS).
Idag var det mycket gå, gå, gå. Stundtals iskall vind och spöregn som vi lyckades undvika.
U-bahn tog oss till Potsdamer Platz vilket blev tvära kast om man betänker atmosfär och byggnader.
Där är det futuristiska affärs- och kontorskvarter med hus värdiga benämningen skyskrapor.
Vi tog oss en titt på den rymdaktiga "innergården" vid Sony-huset. Hm, intressant och kyligt snyggt men inte speciellt hög mysfaktor. Det var någon slags uppladdning för premiären av nya Spindelmannen-filmen där, passade ju bra både med tanke på arkitekturen och att det var stora biosalonger samt ett Filmmuseum där.
Vi skyndade dock tillbaka till Hackerschermarkt för att hitta en restaurang att intag kvällens middag på.

Verkar som jag bara får se dig från markplan.

Nej Mannen, vi är inte hungriga.

Det finns så många snygga hus...

Kringlan jag inte vill vara utan.

Planer idag

Nu  m.å.s.t.e. det bli tv-tornet! Här bor vi precis intill och traskar förbi tornet, precis som sist i Berlin. Så kan vi inte ha det. Jag bryr mig inte om det är en turistfälla eller inte. Upp i tornet ska jag. 

Sedan kanske det blir second hand-butiker. Det är visst någon som har en att-göra-lista på det. 

Vi får se! Det är det som är så kul, man får se vad det blir. Först blir det hotellfrulle tillsammans. 

Grå himmel över Berlin igår.

Måndagen - i Berlin

Efter ett maraton kan man bli lite stel.
I benen.
Denna gång kom jag dock rätt så lindrigt undan, värre var det för Mannen.
Löparväninnan tyckte också att trappor var himla dumt påfund men det hindrade oss inte från att vara turister på måndagen.
Jag tipsar om museet The story of Berlin nära Ku'damm. Suveränt om du vill lära dig mer om staden Berlins historia. Här börjar man från början och är man mer intresserad av nutidshistoria kan man pinna förbi århundraden i början. Riktigt bra om en stad och dess plats i historien.
Och i anslutning till museet (som ligger i en rätt märklig shoppinggalleria) finns en atombunker som man får besöka tillsammans med en guide. Not so funny plejs -  men ack så tankeväckande.
Kolla museets hemsida för att få veta när visningar görs på engelska om du inte kan tyska som ett rinnande vatten.
Besöket i atombunkern varar ca 30-40 minuter och man går runt i dunklet och begrundar att detta ska fungera som ett skyddsrum vid eventuellt atomkatastrof... (byggt i slutet av 70-talet) och att här i just denna bunker kan man klämma in över 3000 människor. Hu. Det riktigt kröp i kroppen i mig och det var väldigt skönt att komma upp i höstsolen efteråt.

Och i höstsolen gick vi en sväng, ivrigt letandes efter det perfekta caféet, vi hann med en kort sväng inne på KaDeWe. Flott som attan och matavdelningen var i vanlig ordning roligast att besöka.
(Herrarna yrade om fritidsavdelningen men vi styrde ut innan det gick alldeles galet).
Vet inte om det var det perfekta caféet vi hittade.. men apfelstrudeln var hur som helst helt i sin ordning.

Ich bin ein Berliner 2

Hur var loppet?

Underbart! Jag håller för hög fart och skäller lite på mig själv.

Skärp dig kvinna, du kommer krokna.

Jag kan inte - min hjord springer här och jag måste följa med den.

Det är så vackert att jag får rysningar. När vi kommer runt en sväng och plötsligt ser Reichstag med dess maffiga kupol får jag se hur den breda gatan är precis proppad med löpare. Vi är så många i ett enda flöde utan slut. Vi bara måste få springa!

Jag ryyyyser.

Och alla nationaliteter! Jag springer bredvid tjejer från Venezuela! Killar från Mexiko, löpare från alla möjliga länder i Europa och vi bara springer och springer.

Och vilken publik.

Asså. Shit. Publiken hejade på alla!! Jag kände mig som värsta löpardrottningen och fick värsta egoboosten.

Ska vi ta alla underbara frivilliga funktionärer också? Värsta markservicen, langade fram som det var Nobelfesten. Och musik utmed banan förstås, bäst var som alltid de som trummar som besatta.

Och så fanns det lätt avsvalnat te att dricka. Behöver jag säga något mer? 

Ok. Jag skärper mig. Jag är fortfarande hög av min upplevelse och prestation. 

Jag kutar på, känner att farten, orken, glädjen - allt bara finns där. Och Berlin bara; taaaa för dig. 

Spring kvinna.

Und Libby lauft.

Tysken tycker det är kul att skämta om öl. Många som står utmed vägen ropar hur många kilometrar det är kvar innan man får öl (målgång. obs alkoholfri) eller har skyltar att "nu blir ölen varm, bäst att du springer på..."

Jag kollar klockan, jaha minsann. Inser att här finns ett PB att casha in. 

Om jag nu håller för det. 

Jag dricker te (seriöst det är så refreshing att jag tror det är raketbränsle i det) och äter äpple. Vid 30-32 drar jag i mig lite powermojs. Försiktigt - jag vet aldrig vad Libby-magen tycker om sånt. 

Här är jag tröööött. 

Kollar klockan, matar på med kilometrarna, överlägger med mig själv.

Orkar du? Konserthuset nästa, babe. 

I'm asking you woman; O.r.k.a.r.  d.u.?

Jag springer på. Nu vill jag nå mitt mål.

SUB 4

Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor.

Ja, hjärnan hakar upp sig.

Jag vet att man måste springa liiite till efter det. Brandenburger Tor är inte mål.

Men nästan.

Nu springer Libby som det brann i häcken på henne. 

Nu ska jag f*n ha mitt SUB 4.

Jesus. Jag är trött. Jag känner det.

Orkar du?

Brandenburger Tor.

Jag är förbi. 

Ziel.

Mål på tyska och jag - är i mål.

SUB 4 - mina vänner.

...

här stapplar jag och får mitt gula plastskynke som ger mig överraskande värme då det stänger ute kylan nu när jag inte springer längre (känns som att det kan räcka på en stund).

Jag får mer te.

Jag får en påse. Jag piggnar till. Man piggnar till överraskande fort trots tröttheten.

Hela jag bubblar av endorfiner. Jag försöker hålla tillbaka tårarna och hämtar istället mina överdragskläder.

När jag lämnar detta område maxat av löpare i gula plaskskynken med trötta, glada, euforiska ansikten, när jag går därifrån stärkt av ännu mer te går jag förbi resultattälten.

Jag ber att få mitt "bevis" från loppet med alla mina tider och jag läser på detta "Urkund" (maffigt va?).

Jag ser att det verkligen ÄR SUB 4.

Då.

Lipar jag lite när jag går längs med Unter den Linden igen, hem till hotellet.

Ich bin ein Berliner 1

Berlin, Berlin!
Du har just givit mig en löpupplevelse över det vanliga. Och du gjorde det Berlin, du och alla Berlinbor och hejarklackar från andra håll.
Ska vi göra som vi brukar? Ta det från början?
Det var en halvtimmes promenad till start från vårt hotell och det kändes ok att promenera igång där på morgonen. Loppet skulle starta 8:45 så frukosten var tvunget att inmundigas tidigt. Kallt ute men solen steg så vackert över staden.
En stad som jag inte omedelbart tog till mig, den är märklig men jag gillar den för dess märklighet tror jag. Nu när jag fått springa runt i den och sett den från olika håll känns det som jag börjar gilla den.
Mycket.
Löparfest, trängsel, doft av liniment i luften, karlar som kissar överallt. Ja, är det fest det.
Från min spaning;
bordet intill på frullen - franskt sällskap. Äter ingen frukost men halar upp varsin rejäl kaka inpackad i folie, tänk modell kladdkaka men något torrare, och trycker i sig.
Intressant.
I fållan till start; man väljer att tända en cigg och röka lite så där innan loppet.
Hm.
Män kissar överallt. Min väninna och jag vill vara jämlika så vi ser också till att göra det samma ohämmat, typ mitt i en park. Kön till bajamajorna var kilometerlång så det var liksom uteslutet. Vi slår oss helt enkelt ned med andra tjejer och allesammans gapskrattar och erkänner att det här brukar vi normalt sett inte göra.
Samling i startfållor på Unter den Linden och man ser Segermonumentet långt där framme.
Maratonlopp - det genererar mycket skräp; flaskor, påsar man har på sig för att skydda mot kyla och vind, tröjor man river av sig innan start.
I startfållan; Libby fryser som en hund men jag vet att när jag väl börjar springa kommer jag att bli varm.
Man bredvid noterar att jag har cheetah-mönstrade byxor. Intressant val säger han glatt, det snabbaste landdjuret va? Bra inspiration, jag hakar på dig.
Hm. Det tänkte jag inte på när jag valde mina byxor....
Vi önskar varandra lycka till och så börjar Berlin maraton 2013.

Tempelhof

Att hämta sin nummerlapp på Tempelhof var ett litet maratonlopp i sig. Förstås massor av folk och jag har varken ro eller ork att kolla in löparprylar i det där stimmet - det gör jag aldrig på den här sortens evenemang. Orka prova löparskor i den där miljön liksom.
Mässan låg i Tempelhof som är en nedlagd flygplats i centrala Berlin. Det var visst här den här flygplatsen som användes när Berlinborna sattes i blockad strax efter andra världskriget. Hit flög man in förnödenheter till befolkningen och förutom dess historia är flygplatsen är rent arkitektoniskt mycket, mycket vacker.
Det var läckert att få gå runt på området precis utanför de olika gaterna. Bagagebandet, serveringar - allt är liksom lämnat kvar så det syns alltjämt att det har varit en flygplats.

Kön till själva nummerlappsuthämtningen var det inte lika mycket Ordnung över som resten av arrangemanget men när jag väl fått komma in på den arenan var själva kön till damernas nummerlappar väldigt kort i förhållande till herrarnas....
Med den tjusiga maratonpåsen på axeln kunde vi sedan vara lite turister under dagen.
Vi hamnade på Jüdische Museum som också var en vacker byggnad. Utställningarna var bitvis lite plottriga och det var bara delar som som var bra.
Deras café gav vi dock högsta poäng, vi såg till att både äta och fika gott.

Utanför Tempelhof.

Inne i Tempelhof. Libby gör en klassiker - poserar framför kartan över sträckan.
Ibland bara måste man.

Att flanera i en ny stad - det är något alldeles speciellt med det.

Vi strosade genom Berlin, längs med Friedrichstrasse och passerade förstås Checkpoint Charlie. Där intill fanns en utomhusutställning om Berlinmuren och vi begrundade detta märkliga, sorgliga kapitel i Europas historia.

Det var inte mycket trafik tyckte vi men hallå - stan är ju avspärrad och strax kom vi till en gata och här kom i hög fart de som körde maratonsträckan på inlines. 

Djisus - där gick det undan. Vi slet ivrigt upp vår karta över sträckan och kunde konstatera att i morgon, när man är där - då är det inte långt kvar till mål....! Det peppande beskedet gjorde att vi kunde strosa vidare för att tillåta oss en snabb rekning vid målområdet också...

Brandenburger Tor - vi ses imorgon!

Här ska vi springa i morgon, målet ligger strax där borta...!

I Berlin

Vaknar i Berlin.

Har jag drömt att jag åkt hit för att springa? Nä. Jag är ju här.
Har sovit gott på blankmanglade hotellakan och noterat vad varmt och skönt det är här på rummet.

Igår afton ramlade vi in på en Biergarten, vi tänkte ta en öl. Det ska man ju göra, i Berlin.

Och jädrar.

Vi hamnade m y c k e t  oväntat rakt i storpartyt bland dirdlklänningar, snörliv och lederhosen, spetsknästrumpor och rutiga skjortor, ompa ompamusik och synnerligen hög stämning. Kanske man värmde upp inför oktoberfesterna?!

Jag trodde för något ögonblick att alla i lederhosen och klänning à la Snövit jobbade där men nä. Det var gästerna, först en lätt bisarr känsla men vi vande oss rätt fort. Vänliga män i lederhosen och knästrumpor visade oss hur man fick sig en öl och sedan var det bara att sitta där och ta in stämningen.

Tv-tornet! Tv-tornet!
Libby är glad!

Äsch, fick ingen bra bild på klänningarna.

Nu väntar en dag i Berlin på oss. Först ska vi bara fixa allt det praktiska med maratonprylarna, hämta nummerlapp och sånt.

Igår när vi kom in i stan med taxin såg vi hur man börjat sätta upp staket och avspärrningar... 

- Är det inte lite uppförsbacke här, noterade min väninna. Det ska inte vara några uppförsbackar här ju!

Vi blir varse imorgon hur det förhåller sig med den saken.

Eventuellt är bildflödet något bättre på insta, jag heter inte oväntat Librarybeth där också.