It's a big race. Go run it.

Då sitter man i hotellsängen och smakar sig igenom det som fanns i gottepåsen när man kom i mål.
Man tar det lite försiktigt förstås, magen kan ju bli lite knas efter ett lopp.
Ja, vi snackar förstås Stockholm marathon och det var ett riktigt skitväder. Det är ju märkligt att det måste bli skruttväder så fort jag får för mig att springa här - men det spelar ingen roll.
Det är kul att springa och Stockholm är vackert, sedan finns det förstås delar av sträckan som känns lite trögare.
Men på det stora hela är jag nöjd, en får göra så gott en kan och det är som alltid Libby vs Libby och den här gången vann Libby (nähä?!).
Vid starten kändes det... lugnt. Ingen stress eller toknervositet, vilket är ovanligt.
Tips! Har man sopsäck på sig (som skydd mot regn och kyla, sopsäck värmer överraskande mycket) så är det busenkelt att friluftskissa även i buskage i stan. Man hukar sig och har sitt eget (kiss)tält, mycket smidigt. Jag slog följe med en annan brutta i min ålder och vi sa högt att det här är tjejernas så att kissnödiga herrar fick lov att välja andra buskage. Vårt var utan brännässlor.
Nog om det - men tänk på det där med säck nästa gång du springer.

Summering om du inte orkar läsa allt mitt löpartugg;
Jag är nöjd med mitt lopp så tillvida att jag var jämn och fin i löpningen, höll min fart och matade kilometrar utan att knasa till det. Jag är också nöjd med att jag inte slarvade med att dricka, lite och ofta. Tänk så klok jag har gått och blivit.

Som sagt vi ska väl inte ta det kilometer för kilometer men vid 5 km tryckte jag igång lite musik och vid Västerlångbron sjöng Robyn så uppmuntrande att den läbbiga uppförsbacken kändes som en god utmaning, vilket ju bron är i sin helhet. Tack till publiken som peppar även de som inte är deras anhöriga. Jag tog det lugnt och jobbade mig metodiskt upp och hann beundra utsikten något innan man vips (nåja) var på Norr mälarstrand och jobbade sig tillbaka.

Strax efter 14 km var det någon som sög tag i min hand - det var en tjej som jag "mött" genom bloggen och insta. Jag blev så GLAD över hennes varma leende att jag fick extra kraft. Vi hann byta några ord på vägen - vilken pepp!!!
Let me entertain you skrålade Robbie Williams och jag tyckte det kändes okej att springa förbi Stadion och dra ut på Djurgården. Plötsligt var det halvmarathon och jag tror att började regna mer ihållande, jag frös inte men kylan går hårt åt händerna tycker jag.

Jag hade valt kortbrallor och kortärmat och självfallet var sunkiga löparkepan på, vem hade trott något annat. Kepa är så himla bra i alla typer av väder.
Tja, löpningen på Djurgården bjuder ju inte på något publikstöd att tala om av förklarliga skäl, i synnerhet när det är skitväder.
Det var rätt skönt att pipa ut på Strandvägen igen, jag var ivrig att nå Slottet så att man kan bocka av det igen.
Här någonstans vid Slottet började jag uppleva lite stumma muskler i framsida lår men det är ju ehum, helt i sin ordning. Jag hade ju i alla fall sprungit tre mil på asfalt.
Oh well, här kommer Västerlångbron IGEN (jag blir tokig). Hela tiden har jag som sagt sett till att få i mig vätska så jag känner mig vad man kan kalla pigg. Framför allt är jag glad.
Upp på bron igen och minsann, jag klämmer den under civiliserade former också gång numero 2.
Så blir det Norr Mälarstrand igen och nästa mål i livet är colan man får vid 36 km. Trevligt, trevligt.

Jag tappar lite i tid noterar jag och får lägga om lite i mina tidplaner (som jag först inte hade några men sedan fick för mig i alla fall att jag hade - som vanligt alltså).
Sedan är det plötsligt inte så många kilometrar kvar, tiden gör något slags hopp och finländarnas hejarklack gör i år ett litet blekt intryck, det brukar vara ett jädra hålligång vid Park hotel.
Och så sista uppförsbacken då sedan blir det stirrigt och ivrigt och hejsan i klungan eftersom vi nu närmar oss Stadion.
Och vi lubbar på, jajamänsan här kommer Libby!
Och hej Stadion - jag är glad, glad, glad. Jag springer runt och DÄR går jag i mål och jag får en STOR medalj.
Och en värmefilt, tackar. Nu börjar frysandet och det med besked.
Dagens utmaning blir att själv ta av sig chipet på skon. Jädrar, det var inte lätt eftersom händerna fryst fast i någon underlig konstellation.
Det gick. Det gick också att dricka kaffe efter loppet fast händerna skakade som jag vet inte vad.
När jag fick en bulle började jag nästan grina av tacksamhet.
Sedan stapplade jag till hotellet.
Nu ska det visst bli mat. Man tackar.

Moviestar - igen

Haha, här kommer ännu mer film. Det är ju löjligt roligt det här. Nu har vi kommit fram till 35 km och det är dags för lite vätska.
Här kryssar sunkiga löparkepan fram och drömmer om målgång.
Tycker ni att det ser kul ut???
tänk, jag tycker sånt här är jättekul

Filmtajm eller Så känns det vid 31

Vill ni känna er pigga?!  Studsande pigga?!
Tänka; varför i helsefyr sysslar man med sånt där när man kan ha det torrt, varmt och behagligt på sitt jobb alt hemma i sin soffa?
Tänka; men vad är det där för en gnetande gnom som kommer där?

Titta då på den gneeeetande Libby som kommer med ekonomiskt löpsteg (vilka små steg jag tar??!) i ett småregnigt Amsterdam i söndags, det här är vid 31 km, Libby är inne i stan igen efter turen på landet och kämpar som bäst med de demoner som brukar dyka upp vid 31.

Ni ser den sunkiga löparkepsen komma in i bild till höger.

We could be heroes, but just for one day part two

Annars då?
Jag lyssnade på musik och höll min tänkta fart fram till 15-18 km sedan började jag sacka betänkligt.
I Amsterdam marathon springer man aldrig inne i själva city, tur det kanske, det är knöligt och krångligt där. Istället gör man en sväng ut på landet och springer utmed Amstel och den delen var roligare än vad jag först hade tänkt mig.

Här var jag först lite seg och tyckte det var långtråkigt men så lyfte jag blicken och beundrade de vackra husen (igen!!) och de betande korna som jag kunde se på håll.
Men ändå, jag sackade och var trött.
Kroppen och jag kom överens om att det var okej att promenera raskt vid vätskestationerna.
Raskt alltså.
Kroppen tyckte vi kunde gå lite mer, nej - det är avslag på det sa hjärnan som hade fullt upp med alla demoner som tyckte att det såg skönt ut att sitta på parkbänkar utmed Amstel.
Sedan höll kroppen käften tills vi kom in i stan men straffade med att sacka lite till.
Ja ja, vi har tränat för lite för det här, jag vet sa hjärnan men nu är det full passning här och pannbenet tränas hårt, så kroppen - spring för helskotta.
Själv ville jag bara lyssna på musiken och åka med.
När Queen börjar klämma i med Don't stop me know är jag någonstans nära 30 km och jag är börjar känna mig lite mer uppåt. Jag har insett att sluttiden är inget jag kommer bli nöjd med, jag har slutat att kolla klockan men jag tänker köra för allt vad pannbenet pallar.
Space truckin' med Deep Purple lyfter mig ytterligare. När John Lord går loss på hammondorgeln får jag lite ståpäls.
Vilket var bra eftersom solen gått i moln, det har regnat lätt några gånger men nu börjar en häääärlig motvind motarbeta mig.
Men haha, jag bara skrattar åt motvinden (typ) och jobbar vidare.

När vi sprang i Vondelpark på väg ut på dagens löprunda såg jag siffrorna 40 så vackert målade i asfalten. Nu läääängtar jag efter att se dem igen.
Och sweet Lord där är de! Och hela sista milen har jag sprungit förbi många som börjat gå.
Jag tänker inte gå.
Nähänähä säger kroppen tjurigt.

2 km känns vääääldigt långt när man redan har 40 km i kroppen men här tätnar åskådarleden (man hejade bättre i Berlin, skulle bara säga det) så det lyfter mig en smula och så kommer äntligen Olympia stadion - jag lovar att använda en bajamaja om det skulle behövas hinner jag tänka innan jag springer in och får äran att springa ett halvt varv på såååå stumma marathonben  men det hör ju till.
Och där - får kroppen gå.
Vassego.

Mina höjdpunkter;
Rijksmuseet - där tjoade vi alla löpare - värsta peppen.
De nederländska korna såg fridfulla ut.
Damen som ropade mitt namn (!) och hejade BARA på mig, just då.
Röda korsmannen som resolut stoppade mig när jag kom med mitt flaxande plastpåseskydd, stoppade mig och knöt en rejäl knut och liksom klappade om mig.
Den goda drickan efter loppet.
Snygg medalj.

Dååååligt i Amsterdam;
så få bajamajor.
en publik som bitvis hejade lite för lamt.
en obefintlig goodiebag - en halv banan och en halv apelsinklyfta (Whaaaat??)

Nu; väntar middag och förmodligen en tidig nedbäddning i sängen.
Jag ska ha efterrätt idag, jajamän - det är jag värd.

We could be heroes, but just for one day part one

Söndag i Amsterdam.
Då kan man ligga kvar i sängen och puffa upp kudden lite. Käka en frulle med en tidning som sällskap kanske? Kaffe någon?

Okej.
Man kan också gå upp i ottan och äta frulle utan någon spilltid och sedan dra direkt till Olympia stadion bara för att inse att Amsterdams bajamajaliga inte har varit där och sett till att det finns tokmånga bajamajor.
Nåja, det finns det kanske aldrig, tillräckligt med bajamajor. Ring mig om det inträffar.
Resultat?
Ladies får göra vad de behöver gör snett bakom de få bajamajor som fanns i startfållan så en annan har kissat på Olympiastadions gräsmatta. Joråsåatte...
Men sedan ska man ju springa också och mitt utgångsläge med skador och sjukdom detta år gav ju inte något toppenutgångsläge för ev tider att skriva hem om.
Jag gillar ju att springa ändå så aaaalright - det är bara att köra.
Att få starta inne på Olympiastadion var ju kul och i vanlig ordning var jag rejält nervös så det är så gott när man äntligen är iväg.
Inte några highlights som man springer förbi här, det var väl Rijksmuseum då som fick stå för det inslaget.
Här hojtade vi löpare eftersom man faktiskt springer i vackra valv under Rijksmuseum.
Banan går lite i slingor fram och tillbaka vilket gör att man möter andra löpare på andra sidan stängslet - och det kan vara liiiite knäckande. Man vill hellre vara på andra sidan, på väg bort, ut.

Så här dags förra året...

... då hade starten gått och man hade lubbat förbi både den ena och den andra imposanta byggnaden i Berlin.

Loppet som åskådare - en slags löparrapport

Och nu undrar ni förstås; blev det Triumfkalsonger eller inte?
Nej. Det blev det inte.
LöparMannen är väldigt sträng mot sig själv. Han gjorde en heroisk insats efter att ha blivit riktigt trött vid 23, matat på till 33 och sedan lyckades han göra en slags omstart och köra på ända in i mål.
Men. Eftersom han anser han inte höll för sin personliga målsättning fick det inte bli Triumfkalsonger efter loppet.
Han är dock nöjd men inte Nöjd med stort N.
Jag tycker förstås att han är en Hjälte och gott kunde ha tagit Triumfkalsongerna men det är ju jag det.
Själv är jag mest förvånad över att det kändes så okej att stå bredvid och se på istället för att själv delta.
Som jag har  ä l t a t  detta lopp (ja, ni vet ju omfattningen).
När jag satt bredvid LöparMannen före start på Östermalms IP var jag smått avundsjuk och fick en släng av grämelse över att jag inte skulle vara med. Sedan när jag knallat iväg i förväg för att inta hejarposition vid Slottet kändes det ok - här skulle hejas.

Jag hejade på kända och okända! Alla är hjältinnor och hjältar! Försökte få span på bloggpolare men det lät sig inte göras! Jag hade verkligen velat få heja lite extra!!!
Och så var det faktiskt kul att för en gångs skull se den där snabba flocken av löpare som kommer allra först! De såg oerhört koncentrerade och fokuserade ut. Ruggigt snabba var de också.

När Mannen forsat förbi pilade jag snabbt som en iller upp till Engelbrektsgatan för att stå beredd med gel. Här fick jag se den snabba täten återigen. Man kan säga att jag behövde inte vänta särdeles länge på att de skulle lubba förbi och då ska man veta att de hade sprungit en stor vid sväng runt stan medan jag hade pilat en genväg.... intressant.
Med händerna fulla av gelförpackningar stod jag och blev nervös.
Tänk om jag tappar alla förpackningar precis innan LöparMannen kommer? Vilken usel Coach/Gellangare jag är då!
Bara för att man inte springer marathon kan man ändå ha duktigt irrationella tankar bredvid banan....
Men jag langade fint, riktigt proffsigt om jag får säga det själv och efter väl utfört uppdrag, många hejjarrop och klappningar pilade jag tillbaka till Slottet med ett riktigt apsnabbt stopp för lunch i någon flådig galleria.

På plats vid Slottet igen och så kom LöparMannen. Aj aj - han såg sliten ut men löpsteget var fortfarande flott. Jag vrålar förstås att "nu tar du Västerbron, vi ses på Stadion" och hoppas att det ska ge lite, lite skjuts på färden.
Spanade igen efter bekanta men no.
Ett tag övervägde jag att ta mig till Kungsholmen (åh, man skulle haft en hoj) men slog det ur hågen.
Istället blev det Stadion och där rådde det fin feststämning, I tell you! Jag har väl aldrig klappat händerna så mycket (ja, kanske på Madonna-konserten då).
Jag följde mellantider för Mannen och andra vänner och spanade ivrigt mot ingången där löparna kommer in. Jag vet så väl hur man blir tokigtokigtokig av att springa mot Stadion där utanför och känslan av att man aldrig släpps in på arenan liksom. Man vill bara "släpp in mig, släpp in mig var är måååål???"
Och hej! Där kommer LöparMannen och jag tjoar så där mycket att jag hinner tänka att det är bra att barnen inte är med, då skulle tycka att jag var olidligt pinsam!
Så gott att senare sammanstråla med Mannen och höra att han inte var besviken (jag tänkte; nu blir han grinig i bilen hem). Och självfallet har vi tuggat loppet både igår och idag.

Reflektioner jag gjorde under loppet;
Himmel - vilken dominans av karlar det är på detta lopp!
Och man ser sannerligen många olika löpstilar när man är publik,  intressant hur en del tar sig fram. Och jag lider med de som ser plågade ut och förundras över de som knappt ser berörda ut alls.
Och så hann jag tänka;
a) har jag verkligen gjort detta?
b) jag kommer väl få göra det igen?
och
c) wiii - jag vill snart få chansen!!!!

DNS

Ja. Då har man inte hämtat sin nummerlapp. 

Jag sitter brevid LöparMannen och snackar alternativt laddar i tystnad.

Nu har vi sett ut var Coachen (dvs jag) ska stå och langa gel. Jag önskar jag hade en cykel så jag kunde fara runt till många platser och heja. 

Idag ska jag gå in för hejandet.

Men jag hann inte vara längre än någon halvtimme i Stockholm innan jag för två utomstående hann nämna att jag ska inte springa i år.

Haha, ibland är jag bra patetisk. 

Ich bin ein Berliner 2

Hur var loppet?

Underbart! Jag håller för hög fart och skäller lite på mig själv.

Skärp dig kvinna, du kommer krokna.

Jag kan inte - min hjord springer här och jag måste följa med den.

Det är så vackert att jag får rysningar. När vi kommer runt en sväng och plötsligt ser Reichstag med dess maffiga kupol får jag se hur den breda gatan är precis proppad med löpare. Vi är så många i ett enda flöde utan slut. Vi bara måste få springa!

Jag ryyyyser.

Och alla nationaliteter! Jag springer bredvid tjejer från Venezuela! Killar från Mexiko, löpare från alla möjliga länder i Europa och vi bara springer och springer.

Och vilken publik.

Asså. Shit. Publiken hejade på alla!! Jag kände mig som värsta löpardrottningen och fick värsta egoboosten.

Ska vi ta alla underbara frivilliga funktionärer också? Värsta markservicen, langade fram som det var Nobelfesten. Och musik utmed banan förstås, bäst var som alltid de som trummar som besatta.

Och så fanns det lätt avsvalnat te att dricka. Behöver jag säga något mer? 

Ok. Jag skärper mig. Jag är fortfarande hög av min upplevelse och prestation. 

Jag kutar på, känner att farten, orken, glädjen - allt bara finns där. Och Berlin bara; taaaa för dig. 

Spring kvinna.

Und Libby lauft.

Tysken tycker det är kul att skämta om öl. Många som står utmed vägen ropar hur många kilometrar det är kvar innan man får öl (målgång. obs alkoholfri) eller har skyltar att "nu blir ölen varm, bäst att du springer på..."

Jag kollar klockan, jaha minsann. Inser att här finns ett PB att casha in. 

Om jag nu håller för det. 

Jag dricker te (seriöst det är så refreshing att jag tror det är raketbränsle i det) och äter äpple. Vid 30-32 drar jag i mig lite powermojs. Försiktigt - jag vet aldrig vad Libby-magen tycker om sånt. 

Här är jag tröööött. 

Kollar klockan, matar på med kilometrarna, överlägger med mig själv.

Orkar du? Konserthuset nästa, babe. 

I'm asking you woman; O.r.k.a.r.  d.u.?

Jag springer på. Nu vill jag nå mitt mål.

SUB 4

Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor.

Ja, hjärnan hakar upp sig.

Jag vet att man måste springa liiite till efter det. Brandenburger Tor är inte mål.

Men nästan.

Nu springer Libby som det brann i häcken på henne. 

Nu ska jag f*n ha mitt SUB 4.

Jesus. Jag är trött. Jag känner det.

Orkar du?

Brandenburger Tor.

Jag är förbi. 

Ziel.

Mål på tyska och jag - är i mål.

SUB 4 - mina vänner.

...

här stapplar jag och får mitt gula plastskynke som ger mig överraskande värme då det stänger ute kylan nu när jag inte springer längre (känns som att det kan räcka på en stund).

Jag får mer te.

Jag får en påse. Jag piggnar till. Man piggnar till överraskande fort trots tröttheten.

Hela jag bubblar av endorfiner. Jag försöker hålla tillbaka tårarna och hämtar istället mina överdragskläder.

När jag lämnar detta område maxat av löpare i gula plaskskynken med trötta, glada, euforiska ansikten, när jag går därifrån stärkt av ännu mer te går jag förbi resultattälten.

Jag ber att få mitt "bevis" från loppet med alla mina tider och jag läser på detta "Urkund" (maffigt va?).

Jag ser att det verkligen ÄR SUB 4.

Då.

Lipar jag lite när jag går längs med Unter den Linden igen, hem till hotellet.

Ich bin ein Berliner 1

Berlin, Berlin!
Du har just givit mig en löpupplevelse över det vanliga. Och du gjorde det Berlin, du och alla Berlinbor och hejarklackar från andra håll.
Ska vi göra som vi brukar? Ta det från början?
Det var en halvtimmes promenad till start från vårt hotell och det kändes ok att promenera igång där på morgonen. Loppet skulle starta 8:45 så frukosten var tvunget att inmundigas tidigt. Kallt ute men solen steg så vackert över staden.
En stad som jag inte omedelbart tog till mig, den är märklig men jag gillar den för dess märklighet tror jag. Nu när jag fått springa runt i den och sett den från olika håll känns det som jag börjar gilla den.
Mycket.
Löparfest, trängsel, doft av liniment i luften, karlar som kissar överallt. Ja, är det fest det.
Från min spaning;
bordet intill på frullen - franskt sällskap. Äter ingen frukost men halar upp varsin rejäl kaka inpackad i folie, tänk modell kladdkaka men något torrare, och trycker i sig.
Intressant.
I fållan till start; man väljer att tända en cigg och röka lite så där innan loppet.
Hm.
Män kissar överallt. Min väninna och jag vill vara jämlika så vi ser också till att göra det samma ohämmat, typ mitt i en park. Kön till bajamajorna var kilometerlång så det var liksom uteslutet. Vi slår oss helt enkelt ned med andra tjejer och allesammans gapskrattar och erkänner att det här brukar vi normalt sett inte göra.
Samling i startfållor på Unter den Linden och man ser Segermonumentet långt där framme.
Maratonlopp - det genererar mycket skräp; flaskor, påsar man har på sig för att skydda mot kyla och vind, tröjor man river av sig innan start.
I startfållan; Libby fryser som en hund men jag vet att när jag väl börjar springa kommer jag att bli varm.
Man bredvid noterar att jag har cheetah-mönstrade byxor. Intressant val säger han glatt, det snabbaste landdjuret va? Bra inspiration, jag hakar på dig.
Hm. Det tänkte jag inte på när jag valde mina byxor....
Vi önskar varandra lycka till och så börjar Berlin maraton 2013.

Tempelhof

Att hämta sin nummerlapp på Tempelhof var ett litet maratonlopp i sig. Förstås massor av folk och jag har varken ro eller ork att kolla in löparprylar i det där stimmet - det gör jag aldrig på den här sortens evenemang. Orka prova löparskor i den där miljön liksom.
Mässan låg i Tempelhof som är en nedlagd flygplats i centrala Berlin. Det var visst här den här flygplatsen som användes när Berlinborna sattes i blockad strax efter andra världskriget. Hit flög man in förnödenheter till befolkningen och förutom dess historia är flygplatsen är rent arkitektoniskt mycket, mycket vacker.
Det var läckert att få gå runt på området precis utanför de olika gaterna. Bagagebandet, serveringar - allt är liksom lämnat kvar så det syns alltjämt att det har varit en flygplats.

Kön till själva nummerlappsuthämtningen var det inte lika mycket Ordnung över som resten av arrangemanget men när jag väl fått komma in på den arenan var själva kön till damernas nummerlappar väldigt kort i förhållande till herrarnas....
Med den tjusiga maratonpåsen på axeln kunde vi sedan vara lite turister under dagen.
Vi hamnade på Jüdische Museum som också var en vacker byggnad. Utställningarna var bitvis lite plottriga och det var bara delar som som var bra.
Deras café gav vi dock högsta poäng, vi såg till att både äta och fika gott.

Utanför Tempelhof.

Inne i Tempelhof. Libby gör en klassiker - poserar framför kartan över sträckan.
Ibland bara måste man.

Att flanera i en ny stad - det är något alldeles speciellt med det.

Vi strosade genom Berlin, längs med Friedrichstrasse och passerade förstås Checkpoint Charlie. Där intill fanns en utomhusutställning om Berlinmuren och vi begrundade detta märkliga, sorgliga kapitel i Europas historia.

Det var inte mycket trafik tyckte vi men hallå - stan är ju avspärrad och strax kom vi till en gata och här kom i hög fart de som körde maratonsträckan på inlines. 

Djisus - där gick det undan. Vi slet ivrigt upp vår karta över sträckan och kunde konstatera att i morgon, när man är där - då är det inte långt kvar till mål....! Det peppande beskedet gjorde att vi kunde strosa vidare för att tillåta oss en snabb rekning vid målområdet också...

Brandenburger Tor - vi ses imorgon!

Här ska vi springa i morgon, målet ligger strax där borta...!

Vi måste väl ha en medaljbild också

Så här såg det ut när Libby och medaljen och åt frukost.

Ge mig nåt! Libby testar allt

Man är hemma igen.
Sitter i soffan och funderar (igen) på loppet. Vi har självfallet i vanlig ordning gått igenom loppet, Mannen och jag.
Hör här bara; sittandes i hotellsängen med bankartan uppfälld, klickade vi unisont på våra löparklockor och beskrev känslor, upplevelser, var det flöt på, var det var j-t trögt, kilometer för kilometer.
Så kan man också tillbringa en lördagskväll innan man på lite stumma ben tar hissen (halleluja) till hotellets restaurang.
Innan dess såg man till att nöta asfalt. Ja, man blir ju lite trött i benen efter 42 km. Regnade gjorde det också så jag fick fukt i telefonen så ajfånabstinensen är nu total! Jag har nervösa besvär av att i nuläget inte ha en fungerande ajfån.
Men det började med lagom mycket sol och det låg förväntan i luften på Östermalms IP när vi fixade med våra chip på löparskorna, till och med lite feststämning i bajamajakön faktiskt.

Marathon är som sagt långt och det är definitivt de där sista 12 km som är t.u.f.f.a.
Jag ville
a) förbättra min tid från 2012 och hoppades dessutom att jag
b) skulle komma i närheten av tiden från mitt marathon i augusti förra året.
På a) svarar vi check och på b) blir det nope.
Det gick inte.
Därför var jag först inte alls nöjd med min insats, jag kände att jag disponerat min kraft lite galet. Jag måste lära mig att hålla mer jämn fart hela loppet och inte springa över min förmåga när det är ett långt lopp. Jag måste träna på att pimpla sportdryck också, denna gång tänkte jag inte ta ett dugg men sippade i mig så lite, så lite när det var någon mil kvar. Och så måste jag komma ihåg att lopp skiljer sig åt. Det ger i alla fall mig olika förutsättningar för olika resultat.

Ack ja, det var kämpa där på slutet och jag ville ha något i varje station där det fanns något att få.
- Ge mig nåt, ropade hela min lekamen.
Jag som inte gillar buljong (pjuk) tog en slurk när det bjöds på det. Mosiga bananer - hit mä't bara. Jaså, saltgurka - visst jag behöver inte tugga. Druvsocker? Jag har fickan full men jag vill ha mer!
Och så den intill perfektion avslagna colan på Norr Mälarstrand (varv 2) var som sänd från Löparguden själv. Jag hade helst velat stå där och klunka cola resten av eftermiddagen. Jag kunde tänka mig att hjälpa till att hälla upp till andra löpare bara jag fick dricka mig helt otörstig. Jag - läskmotståndaren!
Men så blev det inte.
Benen eller trästockarna, för nu var jag bra stum bara fortsatte springa och springa, colan var slut och pappersmuggen slängd och så var det inte mer med det.
Men så glad man blir av att få springa förbi stadsbiblioteket för andra gången, då är det ju inte långt kvar! Eller jo, det är det för man är trött och vill bara att Stadion ska dyka upp.
Vilket den ju gör, till sist. Och då är de där sista tuffa 12 km också avklarade och man är så NÖJD med sig själv.
Så igår och förmodligen några dagar fram över kommer jag tugga fram och tillbaka är jag nöjd?
Jodå. Jag sprang ju för fasen 42 km. Vill jag bli nöjdare? Kanske det.
Kanske det.
Och så tänker jag; marathon - det är en väldigt märklig och intressant upplevelse.

Lunch klockan nio

Jaha. 

Äter den obligatoriska laxen.

Status: stirrig och glad och så hoppas jag innerligt att löparklockan inte trilskas. Den visade sådan tendenser tidigt imorse vilken gav mig frispel och fult tal. 

Det blir säkert kul

Oh dear.
Jag är nog alltjämt en gröngöling när det kommer till marathon.
Kanske alltid kommer att vara det? Varje marathonlopp är som en ny upplevelse.
Laddar gör jag i vilket fall som helst.
Alla mina vitaminer och rör med boost för immunförsvaret har stöttat så fint.
Resorb, min nya kompis, skål på're!
Klippt tånaglarna, ska måla nytt också (eeeeh, det där står det nog inget om på marathon.se)
Vaselin har fått en viktig del i löparvardagen. Ja, det är kletigt men den som inte har sprungit och fått skavsår på oväntade ställen kan tiga still. Vaselin är modellen, t ex strax vid linnets ärmslut is da shit.
Musiken är inte klar. Måste ses över.
Mental laddning.
Sova.

Libby sprang Finspång marathon part two

Idag tuggar vi självklart gårdagens lopp, Mannen och jag.
Olika tidpunkter, platser, hur det gick, när det blev trögt, när man kände sig stark, när.... yadayada.

Vi är helt enkelt skitjobbiga för alla utan löparintresse.
Och något vi fnissar gott åt är att Libby hamnade på prispallen - något som aldrig hänt tidigare och med absolut största säkerhet inte händer igen.

Jag tror jag aldrig stått på någon prispall i hela mitt liv, inte som barn och absolut inte som vuxen. 

Med endast tre damer till start i gårdagens marathon blev det så men jag blev så himla överraskad för det var ju helt bisarrt. Men jorå, upp på prispallen skulle jag. Jag var tvungen att fråga arrangörerna, menar ni at jag ska kliva upp där???

- Javisst! blev det glada svaret. Och det stoppar inte där. Jag fick pris! I kuvertet låg det cash! Vilken grej! Och på sant sportmanér ville förstås Mannen ha en bild där jag tar den makalöst duktiga segraren i hand.
Och Mannen gick inte lottlös han heller eftersom han kom trea bland herrarna!
Så - nu är det slutgrottat för denna gång. Nu får löparskorna vila en veckan innan jag drar till Tjejmilen med damsektionen av Löparkollektivet.

Libby sprang Finspång marathon part one

Nu ska jag rita och berätta som min fina farmor brukade säga.
Yeah, nu sitter jag skönt nedsjunken i soffan hos löparkollektivkompisen J och väntar på käk, sippar på min drink och recorkorvar mig i största allmänhet. Förvänta er inga mirakel från mig resten av denna kväll för det har jag redan presterat.

Som den goda öschgöte jag är (guskelöv) drog jag alltså till Finspång för att springa marathon.
Fokus denna dag är egentligen på den stafett som drar många glada löpare som springer i lag, man kan om man vill också springa ultramarathon (7,2 - nej, tack) om man så önskar men så finns det också möjlighet att springa en mara. Det lockar inte såå himla många löpare; i år blev det 3 damer och 9 herrar så har ni bilden klar. 

Jag var tokig nog att delta och loppet gick genom så vackra nejder att det var ren fröjd att springa.

Okej, okej get to the point - hur gick det?
Jorå, jag drog i väg i ett för mig rätt högt tempo, starten var gemensam och rätt snart spred vi löpare ut oss. Som alltid när jag springer långt måste jag distrahera mig själv i början så att jag hittar mitt tempo och inte stressar. Jag brukar beundra landskapet omkring mig alt. tänka ut olika outfits (ja, så illa är det).

Att springa marathon innebär också att jag måste hushålla med krafterna, första 2 milen känner man sig stark och kartig*, det är sedan det börjar bli tufft. Vid någon station där laglöparna skulle växla kände jag mig lite förvirrad vilken fålla och väg jag som marabrud skulle välja men de så rara funktionärerna pekade med hela handen i god tid och folk hejade glatt på. Fin stämning rådde, andra löpare tjoade åt mig som en av tre marathonbrudar, haha.

Långt, långt ut på landet drog jag innan det var dags att vända tillbaka. Djisus vid 23-24 började det kännas lite tufft, jag drog ned på tempot och kämpade på. Magont gjorde inte saken bättre, bet ihop och jobbade på. Vid 35 dök plötsligt en finfin hejarklack upp! Kära nån, jag blev nästan rörd till tårar för där stod mina yngsta flickor tillsammans med delar ur Löparkollektivet och hejade! Stärkt kämpade jag vidare, bra underlag, perfekt temperatur och tänka sig inget regn! 

Men bara 2 km senare känner jag hur jag börjar krokna, shit shit. Inget mer bränsle i kroppen, jag drar ner ännu mer på farten för viktigast för mig ändå att få komma i mål.

Min medvetandeström började bli lite rörig och seg och vid 40 måste jag verkligen fokusera och då menar jag verkligen fokusera. Sista biten är djävulusisk, det är uppför, uppför. 

Och med knappt 800 m kvar till arenan dyker min hejarklack upp igen. Och nu börjar hela gänget lubba som harar framför och bredvid mig.

Heja heja - det är bara lite kvar nu!! 

Och jag är så tacksam när jag ser arenan! Så tacksam. Självfallet försöker jag springa snyggt när jag lubbar in på arenan. Jag hör speakern ropa ut mitt namn och jädrar i min lilla låda, publiken är vänlig nog att applådera. 

Sweeeet Lord så gott det var att gå i mål. Nästan så jag tror att jag inbillar mig det hela.

Väl i mål unnar jag mig några rejäla klunkar cola och sedan massage.

Och nu när du läst ändå hit kan jag berätta att nu sippar jag på rött istället.

Tyckte jag var värd det.

* kartig= stöddig - kan det vara ett öschgötskt ord tro?