Största tösen är i Rom sedan i måndags.
Hon är där på en studieresa med sin klass och jag får regelbundna rapporter så snart det finns gratis wi-fi att tillgå.
Det är konstigt och tomt när inte alla girls är hemma tycker jag. Jag vet att jag borde jobba på att väääänja mig men jag har faktiskt inte lust att göra det.
Jag vet att det är en ny fas och allt det där när barnen blir stora och yada yada men just nu har jag inte lust att vänja mig.
Istället längtar jag efter att ungen ska komma hem så att flocken är samlad.
Och så ska det bli kul att få höra om resan förstås.
6 kommentarer:
Jag vet precis känslan. Konstigt att de börjar bli så stora, man hänger inte med riktigt. Och ändå gör man det. Helt klart en process för oss föräldrar också.
Jag förstår precis hur du känner. När yngsta fyllde 18 hade jag en depression. På riktigt. Kände att det gick så fort och att de nu var myndiga båda två. Det resulterade i Klara som botade den värsta ångseten bra: )
Och när de är mindre längtar åtminstone jag efter den där stunden jag kan få för mig själv... Ett evigt drömmande att vara förälder! :-) /AnnaP
Iwillnot: känslan av att det gick för fort hänger ju där. Samtidigt är det ju kul med stora barn också men det är väl något längt som gör att man inte vill inse....
Hallin: ja, jag kan känna att jag kan def trilla dit och bli deppig ... samtidigt så kommer jag ju dra ut på det hela eftersom jag har fyra och yngsta är ju inte såååå stor ;D
AnnaP: tiden att rå sig själv kom rätt fort ändå måste jag säga och det är ju inte så dumt. De klarar rätt mkt på egen hand, men man vill samtidigt vara behövd?! ;D
Inte så dumt att Äldsta bara är tio. Vi har många år kvar med henne hemma. Men sen får de börja plugga ute i landet så vi kan sälja huset och flytta tillbaka in till stan ;)
Tantaugusta: det är ju så fint att ha flocken omkring sig, men man får väl lov att finna sig hur saker och ting ändrar sig... haha, bra att ha en plan för tiden som kommer sen....!
Skicka en kommentar