Melodi nr 1

För jag har fått träna, jag har fått träna, jag har fått löööpträna, hurra vad det var skoj!
(melodi; För jag har tagit studenten)

Så då har man fått springa sina 10 minuter tidigare idag. Och hur gick det då?
Lite fånigt men jag var lite.... tja, nästan lite nervig innan. Både ivrig att komma igång och lite orolig att knät skulle säga "nähäru, lägg ned".
Så jag tänkte, nu smyger jag igång och går i rask takt i fyra minuter sedan liksom lurar jag igång löpningen. Hej, vad kul det var att springa igen! Minuterna på bandet gick fort men jag var duktig och stoppade direkt när 10 minuter passerat, här ska inte chansas vilt. Sedan körde jag sedvanlig rehabträning och kände efter heeela tiden med knät. Går det bra? Gör det ont? Är det okej?
Nojig är mitt mellannamn.

Min sjukgymnast kom förbi och frågade;
- Hur gick det? Och jag förstod direkt att han syftade på mina 10 minuter på löpbandet och inte tåhävningarna denna gång.
- Kan sammanfattas i ett ord, sa jag. Eufori.
- Förstår det, du såg lycklig ut där på bandet, sa min sjukgymnast då.
Så ser jag fram emot nästa 10 minuters-löpning på bandet. Blir väl nästa vecka gissar jag.
Oh well, well.