Resan dit var ok, hämtad utanför dörren. Bra med tanke på hur stirrig jag kände mig just då. Sedan kan jag fylla ett helt inlägg med funderingar kring sjukresor när man som nyopererad får byta bil och sedan vänta en timme på nästa del av hemresan, snurrig i bollen (hände mig på kvällen) men jag avstår från det. Det går ju an när man är i medelåldern, men hur det är för en gammal människa undrar jag stilla.
Personalen - helt toppen. Fantastiskt vänliga, proffsiga och omhändertagande! Sängplatsen absolut till belåtenhet, helautomatiskt blodtrycksmanschett som regelbundet pyste till och kollade trycket. Jag var väl snurrig då men jag blev djupt imponerad.
Utsikten från fönstret, jorå solen tittade fram. Nedsövningen - detta var förknippat med ett visst mått av ångest och mycket riktigt, det var ångestframkallande att sövas. Det var dock ett kvickt uppvaknande - ingen huvudvärk bara förundran.
Ostmackorna - godaste jag ätit på mycket länge. Dagens bästa fråga för dagen var (och som flera sjuksyrror ställde vid olika blodtryckstillfällen):
kära nån vad lågt blodtryck du har, är du vältränad?Vilken boost för mitt ego haha, sanningen är att jag inte är särskilt vältränad, jag har bara en sällsynt låg puls. Jag kan liksom ligga ned och svimma ;)
Summering: för ett kontrollfreak är nedsövning ingen höjdare men man kan liksom inte styra med allt, ibland får man lov att gilla läget. Och jag tror att personalen kan vara absolut avgörande för hur man upplever en sjukhusvistelse, så var det i mitt fall. Det blev en sort lustig känsla av retreat från verkligheten. Man kan inte dra till med spa-känsla på ompysslandet (det hade jag för ont för) men det var inte långt ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar