Man är hemma igen.
Sitter i soffan och funderar (igen) på loppet. Vi har självfallet i vanlig ordning gått igenom loppet, Mannen och jag.
Hör här bara; sittandes i hotellsängen med bankartan uppfälld, klickade vi unisont på våra löparklockor och beskrev känslor, upplevelser, var det flöt på, var det var j-t trögt, kilometer för kilometer.
Så kan man också tillbringa en lördagskväll innan man på lite stumma ben tar hissen (halleluja) till hotellets restaurang.
Innan dess såg man till att nöta asfalt. Ja, man blir ju lite trött i benen efter 42 km. Regnade gjorde det också så jag fick fukt i telefonen så ajfånabstinensen är nu total! Jag har nervösa besvär av att i nuläget inte ha en fungerande ajfån.
Men det började med lagom mycket sol och det låg förväntan i luften på Östermalms IP när vi fixade med våra chip på löparskorna, till och med lite feststämning i bajamajakön faktiskt.
Marathon är som sagt långt och det är definitivt de där sista 12 km som är t.u.f.f.a.
Jag ville
a) förbättra min tid från 2012 och hoppades
dessutom att jag
b) skulle komma i närheten av tiden från mitt marathon i augusti förra året.
På a) svarar vi check och på b) blir det nope.
Det gick inte.
Därför var jag först inte alls nöjd med min insats, jag kände att jag disponerat min kraft lite galet. Jag måste lära mig att hålla mer jämn fart hela loppet och inte springa över min förmåga när det är ett långt lopp. Jag måste träna på att pimpla sportdryck också, denna gång tänkte jag inte ta ett dugg men sippade i mig så lite, så lite när det var någon mil kvar. Och så måste jag komma ihåg att lopp skiljer sig åt. Det ger i alla fall mig olika förutsättningar för olika resultat.
Ack ja, det var kämpa där på slutet och jag ville ha något i varje station där det fanns något att få.
- Ge mig nåt, ropade hela min lekamen.
Jag som inte gillar buljong (pjuk) tog en slurk när det bjöds på det. Mosiga bananer - hit mä't bara. Jaså, saltgurka - visst jag behöver inte tugga. Druvsocker? Jag har fickan full men jag vill ha mer!
Och så den intill perfektion avslagna colan på Norr Mälarstrand (varv 2) var som sänd från Löparguden själv. Jag hade helst velat stå där och klunka cola resten av eftermiddagen. Jag kunde tänka mig att hjälpa till att hälla upp till andra löpare bara jag fick dricka mig helt otörstig. Jag - läskmotståndaren!
Men så blev det inte.
Benen eller trästockarna, för nu var jag bra stum bara fortsatte springa och springa, colan var slut och pappersmuggen slängd och så var det inte mer med det.
Men så glad man blir av att få springa förbi stadsbiblioteket för andra gången, då är det ju inte långt kvar! Eller jo, det är det för man är trött och vill bara att Stadion ska dyka upp.
Vilket den ju gör, till sist. Och då är de där sista tuffa 12 km också avklarade och man är så NÖJD med sig själv.
Så igår och förmodligen några dagar fram över kommer jag tugga fram och tillbaka är jag nöjd?
Jodå. Jag sprang ju för fasen 42 km. Vill jag bli nöjd
are? Kanske det.
Kanske det.
Och så tänker jag; marathon - det är en väldigt märklig och intressant upplevelse.
