Nu ska snart Stora åka iväg och jag är väl inte helt spralligt överglad.
Jamen, det är klart att jag är glad för hennes skull, det ska ju bli en spännande vår för Stora med studier i franska i självaste Frankrike. Klart att jag fröjdas, självklart.
Men.
Jag är lite låg också.
Jag förstår ju att det är dags.
Det här med stora barn. Som lämnar boet.
Näe, vet du vad.
Jag har lite svårt med det.
Att de ska flyga ut.
Men så är det.
Jag blir faktiskt riktigt ledsen när jag tänker på det.
Det är så kluvet. Det är både och för mig.
Jag antar att jag får lov att vänja mig, har försökt vänja mig vid tanken men skjuter det också ifrån mig.
I onsdags när jag var ute och sprang på förmiddagen så la jag till lite på rundan för att hinna springa förbi spårvagnshållplatsen, jag visste att Stora skulle iväg och jobba och skulle ta en spånka ner på stan, jag fick för mig att jag skulle springa förbi hållplatsen och bara säga hej - fast vi redan sagt hej i hallen ca 35 min tidigare.
Jag hann precis se Stora kliva på spånkan och vi vinkade så glatt till varandra. Sedan kutade jag vidare hem och bang! jag bara överfölls av total ledsamhet och började gråta där jag sprang.
Jag blev så totalt överrumplad, jag hann inte ens tänka eller känna att nu blir jag ledsen, nu börjar jag gråta.
Jag kan berätta att det är jobbigt att springa och gråta samtidigt, det passar liksom inte ihop eftersom man får lite problem att syresätta för löpnings skull, så jag lät nog lite konstigt när jag stoppade vid vår grind. Min granne var ute och lekte med sina små rara barn och han kikade fram lite försiktigt och sa hej, han blev nog fundersam över om jag inte hade tagit ut mig alldeles under löprundan för jag kippade verkligen efter andan samtidigt som jag försökte sansa mig lite.
Jag blev helt tagen av det faktum att Stora ska åka iväg, det blev liksom tydligt på något vis och jag blev så väldigt vemodig och låg. Jag vill ju ha hela flocken omkring mig men jag förstår ju med mitt förnuft att så kan det ju omöjligtvis vara jämt och ständigt.
Men jag är så van vid det och jag vill ha det så bara.
Jag ska bara försöka förhålla mig till det nya.
14 kommentarer:
Men ja, eller hur. Ungarna ska vara här, omkring en, jämt. Fast det egentligen är helt i sin ordning att de inte är det. Det är en process, det är det allt. Gråt du, att släppa taget är inte lätt. Men det lättar med tiden. Kram!
Know the feeling... Jag grät när dottern flyttade o sonen åkte till Asien - fast man vet att det är som det ska vara så är det sorgsamt på ett fint sätt. Kram!
Usch à, vet precis hur det känns. När yngsta fyllde 18 gick jag igenom en kris. På riktigt. Det var då lilla Klara fick flytta in! För ett år sedan flyttade de och köpte en lägenhet tillsammans. Det var jobbigt men faktum är att vi har en ännu bättre relation idag. Nu umgås vi på ett annat sätt och jag är så glad att de gillar att vara med oss trots att de har sitt egna nu. Men det är en jobbig process, till me!! Det är tur att du har så många härliga girls så du får njuta av dem hemma lite längre! KRAM
Oj, så jobbigt! Gruvar när det blir mina gossar som är på väg. De är ju roligt också men smärtsamt roligt. Förstås blir det ju anledning att resa till Frankrike, det är inte fel.
Nyfiken på vad du hade för problem med nerv och vad du gjorde för att det skulle gå över. Här är stor sorg över löpningen. fuskar omkring med sakta jogg och tyvärr känns nerven av. Har lagt pengar på dyra naprapater och löpspecialister, men de säger bara tålamod... Precis vad jag inte har men ändå har fått finna mig i.
Hoppas att du nu klarar dig oskadd! Du har haft en fin säsong!
Kram!
Usch vad sorgligt... jag förstår att du grät och att det bara kom över dig. Klart man vill ha flocken samlad & er flock verkar ju så alldeles särskilt trevlig dessutom. Kram!
Iwillnot: så sant - det är en process! Så är det bara, jag får liksom lov att ta mig igenom det. Tack o. kram!
Sara: precis, man VET ju att det är så det ska vara och ändå! så ledsen man blir av det, fast det är ngt bra också. Kram!
Hallin: det är lite det jag är rädd för tror jag, att jag ska verkligen få en kris av det. Det är lite märkligt men jag kommer ihåg redan när kidsen var små att jag kunde oroa mig i förväg för den dagen de ska lämna boet. Så du kan tro jag "tröstar" mig med att jag har några små ;D Kram!
Fliselin: smärtsamt. Jag har lite problem där med att acceptera att tiden går.... Så vill vi ju förstås åka dit och hälsa på, vi får se om vi kan få till det på ngt vis! kram!!!
Och nerven då? Jo, det var precis det som drabbade mig tidigt våren 2014 och som sedan gjorde att jag inte fick delta på ngr lopp. Jag minns inte riktigt när det började men att jag först gick t en duktig massör - det gjorde gott men bara för stunden. Sedan vänder jag mig till "min" sjukgymnast och han säger direkt; ingen mer löpträning, total vila. Tror jag vilade helt fr löpningen i 6 veckor (jag måste kolla av bloggen fr förra våren - jag gnällde så mkt då ;)) sedan fick jag trappa upp med någon kilometer i taget. Jag missade Sthlm maraton, kunde börja löpträna under sommaren och vågade vara med i ett lopp i augusti, då i slutet av sommaren var jag kry igen. Det tog tid innan det läkte. Nu försöker jag att inte fuska med styrkeövningar (inga särskilt avancerade). OCH - jag gör ABSOLUT inga sådana där rörlighetsövningar där man svänger med benen fram och tillbaka à la Szalkai - det kan ha varit de som stökade till det för mig för jag följde alla instruktioner utan att reflektera själv.
Har du varit hos ngn sjukgymnast?
Omentjej: ja, det känns tungt och lite läskigt faktiskt - det kommer kännas så konstigt när inte alla är i boet!! Tack o. kram!!
Ojoj är det dags nu. Jag bävar oxå lite inför när de ska lämna boet. Mina gör det dessutom mest troligt samtidigt. Buääähää
Karin
Karin: ack ja, twins har ju en tendens att göra det... Men! jag har vänner vars tvillingpar dockade ut en i taget, det var snällt mot föräldrarna tycker jag!
Tack för info. Ja, det är väl den totala löpvilan som ska till. Småjoggar liite och går. Har varit hos dyra Naprapater och Löpakuten. Vila och styrka ordinerad. Jag ska nu söka billigare sjukgymnast för träningsprogram. Jag har haft/har svårt att förstå det där med total löpvila. När du skriver 6 veckor så börjar det att landa... Jag klarar inte att vara still... men vill ju så gärna tillbaka. Det svider i mig varje gång när jag ser en löpare... Mitt bekymmer uppstod efter Maran, troligen pga dåliga väderförhållanden, kall muskulatur (enligt expertis). Du har ju kommit tillbaka med råge! Hoppas förstås också på det! Vad gjorde du under vilan?
Kram!
Fliselin: under min vila gjorde jag ingenting, jag fick ta promenader dock. Jag har läst lite på mars och april-inlägg under 2014 och jag det var i precis i början av april som jag fick löpförbud och sedan sprang jag en kort runda på 3 km 18 maj. Det smärtade så när jag sprang att det var liksom inget att diskutera, det var bara så svårt för mig att begripa. Sedan kunde jag komma igen och jag lyckades springa Amsterdam marathon i oktober faktiskt. Jag hann inte träna så flitigt som jag skulle ha önskat men jag tog mig iaf runt utan smärta.
Fasen har du haft ont sedan förra årets Sthlm maraton? Jag känner med dig, jag vet p r e c i s hur prillig man blir av'et! KRAM.
Kraaaam! ❤️
Camilla: åh tack :)
*sympati-kram* med Laurent dröjer det lite till, bara 21 månader ännu...
Josephine: varmt tack J! oj en sådan liten! :D ja, då dröjer det...
Skicka en kommentar