Vintersolståndet

Uff.
Det är lite av en horrorshow varje morgon numera. En tar sig en titt i spegeln och undrar...
a) hur trött på en skala mellan 1-10 ser jag ut idag? (15)
b) hur påsig kan man bli i ansiktet - egentligen? (intressant som fenomen, inte så kul i övrigt)
c) kommer jag att hålla mig på benen tills jag får gå och lägga mig igen? (om jag får hålla mig i något kanske det går)

det sistnämnda är varje dags stora utmaning, som i torsdags efter Lillas operationsdag var jag som en urvriden trasa. Allt gick bra men djiii - jag blir så utmattad av att vara i sjukhusmiljön och allt jag oroar mig för.
Det är ju historia nu och Lilla hoppar fram på kryckor. Lite tur i oturen ändå, att det är jullov nu så lite av kryck-tiden betas av mer hemma än i skolan.

Verkar också som att det där tras-tröttheten jag känner för egen del är här för att stanna men idag gläder jag mig åt att det är vintersolståndet och det nu vänder lite, lite, lite mot ljus igen.
Jag firar det med ett minimalt skutt för att inte slösa på krafterna, häpp.