Cyklingen - gillar't

Här har inte ältats löpning på flera timmar säkert!
Min milrunda i torsdags blev ju ännu en tung historia. Vet inte vad det var med kroppen just då, förvisso var det smällvarmt ute men ändåååå.
Jag var i vilket fall som helst rätt mör när jag kom hem, trött på ett utmattat vis, inte för att jag hade tränat hårt eller.. what ever. Jag kan inte riktigt förklara känslan. Den var i varje fall inget bra, känslan. Men så blev söndagsrundan så mycket roligare, för att inte tala om mina 7 km i terräng igår, kändes helt okej.

Något annat som också roligt är min senaste och hittills coolaste cykelupplevelse!
Vi var ute med räserhojarna för någon vecka sedan innan vi började jobba, Mannen och jag och Mannens projekt är att försöka få mig att våga cykla nära honom så jag ska dra nytta över att han tar ev vind före mig, ja, ni vet så där som cyklister gör, cyklar i klunga å typ sånt.
Man kan väl milt uttryckt säga att jag inte varit så där superbekväm med det men jag har ändå testat mina gränser.
Först och främst; det är läskigt.
Och därpå; man blir lite lätt hypnotiserad av framförvarande cykeldäck om man ligger riktigt nära och håller blicken på den som är framför.
Det där med att ha koll känns vrålviktigt för bums är vi tillbaka på läge ett; det blir himla läskigt om man inte är uppmärksam.
Okej, men jag har som sagt testat och försökt och för varje gång har det känts något bättre, obs! jag är inte på långt när bekväm med att ligga nära men i nu senast var jag riktigt duktig.

Vi kom i alla fall cyklandes i det übervackra landskapet och låååångt där framme såg vi en annan räserhojscyklist. Till sist kom vi sas ifatt cyklisten på vilken vi förstås hejade.
För det gör cyklister, man hälsar på varandra. Det räcker med en cool rörelse med handen från styret eller så släpper man ur sig ett hej alt en artig nick när man möts eller för all del cyklar om.
(hejar gör inte löpare längre i någon större utsträckning, förut för länge sedan gjorde vi det, det kanske var när vi inte var så där jättemånga som var ute och kutade, men det händer fortfarande att man nickar till varandra, lite uppskattande och peppande liksom - okej tebaks till cyklandet).

Vi cyklar förbi den manliga och proffsiga cyklisten och säger hej.
Inte mer med det, vi trampar på, Mannen drar iväg, han börjar pressa lite och jag är fanken inte sen att haka på. När jag ligger där som en rem bakom så tycker jag precis att... hm, låter det inte som en till cykel som snurrar.... är det...?
Jag vågar inte vända mig om, jag bara vrider huvudet svagt och försöker mig på ett slags snett ögonkast och... jädrar! Proffsiga cyklisten har hakat på oss!
Han ligger som en rem efter mig. Shit! Här gäller det att cykla snyggt!

Och då behövs det en förklaring här; det där är kutym har jag fått lära mig, att man hakar på andra cyklister, det är helt okej.
Och jag kan tänka mig att han hade kanske trampat där i motvinden mol allena och hade lite tråkigt och så kom vi där och då kanske han tänkte "aah, jag hakar på" och så fick vi bli harar.
Jääädrar, vad fränt det kändes att cykla som en liten klunga! Tänk! Jag! Nästan som en riktig cyklist ju! Hög coolhetsfaktor på den, mina vänner!
Vi trampade på där under tystnad och jag sneglade bara lite vagt bakåt någon gång då och då och jorå, han låg på efter mig.
Sedan när vi kom till en skiljeväg, vi skulle åt ena hållet, han åt det andra. Då bara saktade vi farten valde varsin väg, dockade ut ur klungan och så hejjade vi på varandra igen och cyklade åt var sitt håll.
Intressant. En slags tyst gemenskap där.