Lite postmarathon-blues och allmän trötthet

Det har gått i hundra i veckan och när jag stannar upp lite känner jag mig lite... trött?
Kanske fick jag en liten släng av postmarathon-blues? Kan man få det? Vilket egentligen är onödigt då jag har andra lopp på gång. Det har känts som att den där förkylningen tänkte passa på nu när loppet var färdigsprunget men så har det liksom inte blivit så mycket mer av det mer än allmän trötthet.
Oh well.
Och inte kan vi bestämma oss för vad vi ska hitta på i sommar och tja, nu är det ju sommar.
Länge var det Grekland som hägrade. Nu säger Mannen att vi ska måla fönster, inte i Grekland utan hemma.
Han har rätt (det behövs) men jag är duktigt osugen.
Husreparationer vad sådant jag hölls med i trettioårsåldern, nu är jag för trött och gammal för sådant men jag gissar att några fönster måste det väl bli.
Och så funderar vi och pratar ett varv till om resor kontra stanna hemma, tills vi inte orkar mer.
Ena stunden tycker jag det skulle vara a.p.t.r.å.k.i.g.t. att inte hitta på någonting (han hävdade ett tag att han hade gått in i reseväggen vilket jag inte kan tänka mig att man ens kan göra).
Å andra sidan kanske jag inte orkar arrangera något. Och så har man stora barn som inte vet om de ska med eller inte.
Och blir det en fin sommar så är det väl okej att hänga hemma... men då kanske man kunde göra en road trip hemma (gärna)..... eller?
Är man hemma så kan man ha träningsläger hela dagarna och bli snabb som en vinthund.... eller inte.
Tänk om temperaturen bestämmer sig för att ligga runt 14 plus då? Med isskorpa på badsjöns vatten? Då skrattar man sig inte igenom ett par veckors semester! Nä, stug-elak är vad man blir då.

Nu ska jag fokusera på att rodda det här med #student2015 vilket i sig är himla sköj.
Kanske hinner jag med en löprunda imorgon?