#bråvalla2015 eller Jag blir hög av Muse

Det har väl inte undgått någon att jag fick något av en musikaliska hang up vad gäller gruppen Muse för en tid sedan.
Det slog till med full kraft i februari och sedan dessa har jag bara lyssnat på dem, gjorde ett litet undantag där inför Simple Minds-konserten i mars men det var det lilla det.
Annars.
Bara.
Muse.
Hela.
Tiden.
När jag åker tåg, kör bil, springer och det sistnämnda blir det ju en del av och då har det varit Muse och jag som kämpat på.
Hemma har jag brustit ut i oförklarliga haranger om "den och den låten, den är så bra". Eller gjort luftgitarrsövningar när andan fallit på alternativt ylat i falsett när behov uppstått.

Så att jag ville se Muse när de så lägligt kom till Bråvalla kom väl inte som en överraskning direkt.
Jag fick gott sällskap av andra Muse-fantaster i publikhavet, Mannen så klart och så Snubben som såg till att jag blev helt hooked, tillika kompis och granne i ett.
Bråvalla var inte geggigt i år (bra) men man ägnar ju en del av tiden till att köa (inte så bra).
Till toan, till ölen, till maten, till kaffet. Längst var kön till toa, luttrad som man är från lopp så har jag inga problem med bajamajor men jag kan väl berätta för de som undrar att bajamajorna håller sig betydligt fräschare uppskattat i tid bland 100% löpare än bland 100% festivalfolk.

Nåväl, nu var det inte för bajamajornas skull vi kom dit utan för musiken och vi ramlade in vid fyra på fredagseftermiddagen och jag får nog säga att vi i början mest strosade runt lite lojt, drack lite öl, käkade och var inte direkt på hugget, vi visste ju vilka vi hade kommit för.

Mannen och jag hann rådigga lite house vid dj-scenen. Där var det ehum, övervägande ungdomsgård men vi stod där som Morsa/Farsa på festival och nickade lite till de få övriga medelålders som också vill lyssna.
När det äntligen blev kväll (oklart varför vi gick dit så tidigt, vi ville väl dricka öl - och köa) och skymningen föll så drog Robbie Williams igång med sin snygga show. Vi tog position till vänster framför scenen, inte så nära allt för att skyndsamt kunna dra oss till scenen där Muse skulle dra igång direkt efter Williams.... så vi lyssnade i ärlighetens namn lite halvhjärtat. Efter någon halvtimme av Williams smet vi över till "vår" scen för att komma så nära scenen som möjligt. Sedan väntade man. Länge.
Men det var det värt.

Halleluja när herrarna i Muse klev på scenen och drämde till med låten Psycho som inledningsnummer, från senaste albumet.
Flämt.
Sedan blev det åka av. Gitarrriffen stod som spön i backen, det började visst regna lite lätt men det gjorde absolut ingenting.
Dji.
vad.bra.muse.var.

Ja, det var något av en religiös upplevelse, jag vet inte vad det är men det finns uppenbarligen något som slår an en ton i mig, så det blev definitivt en högtidsstund.
Har inte koll på hela spellistan men de plockade flera låtar från senaste albumet Drones och när Mercy spelades regnade det vacker konfetti över publiken och Bellamys falsett rörde mig nästintill till tårar.
Ja, ni hör ju hur corny jag är men jag är svag för falsettsång, så är det bara.
Mycket gitarr och trummor och de jobbade på fint, precis som det ska serveras. Ös. Suggestivt. Maffigt.
Ännu mera ös.
Och så en snygg inramning till det med bilder som projektioner, konfetti och så en hel drös med jättestora ballonger i svart som plötsligt började sväva ut över publiken. Ingen aning vilken låt som spelades då men ack, vackert är det.
Men också en Muse-konsert måste ta slut. De kan ju inte hålls och mata på hela natten men väl en timme och fyrtio minuter.
Sedan stod man där med ett fånigt leende på läpparna och en slags basgång i hela kroppen som surrade runt.
Nöjda och lite trötta (tant hoppade och tokdiggade mycket) klämde vi varsin öl till och summerade hela upplevelsen.
Igår lördag hade både Mannen och jag liksom tics på att omotiverat yla Psycho Psycho lite nu och då.
Bara för att.
Barnen har vant sig vid våra knäppa utspel så de lyfter inte ens ett ögonbryn när vi vässkrålar Supermassiv Blackhole i köket.