Mot NY

God morgon! Och med tre dagar kvar till Loppet drar jag och min väninna tillika coach till NY.
Du är välkommen att följa med här på blogg & insta.
Jag heter Librarybeth på insta också och kommer gissningsvis vara lite mer frekvent där än här, men sånt vet man aldrig i förväg - Libby kan ploppa upp här också.

Poncho

Jaha. Jag hann förstås knappt lämna tangentbordet med formuleringen i ett inlägg att det inte blir några kläder shoppade, så hade jag självfallet ränt iväg och snabbt som attan köpt mig en poncho.
Och valde förstås en fin och tunnstickad grå (nähä?).
Den här kommer bli kalasbra att ha när man t ex..... dricker glögg.
Jag kan också tänka mig fler användningsområden (äter julgröt till exempel).
När jag ändå var i en någon slags bra-baskläder-inköpar-mood, ryckte jag också åt mig en tunn polo. Den fick bli i kulören svart.

bilden har jag lånat av Lindex varifrån denna trevliga tingest kommer

Ledig onsdag och jag laddar batterierna

Löparkläderna luktar nytvättat och startbiljetten framlagd och resväskan är packad sedan tidigt imorse.
Jahupp. Då är en annan klar då.

Jag vaknade tidigt och var som sagt klar med packandet tidigt denna onsdagsförmiddag. Attan vad gött att ha en hel dag så här före en resa, att packa i lugn och ro och pyssla med lite av varje, måste vara det smartaste jag planerat på länge.
Och för att försäkra mig om att jag fortfarande vet hur man gör när man springer valde jag att dra ut på en liiiten kort sväng bara för att känna på't lite.
Så det fick bli till att dra på sig de där löparbrallorna som kasar ned en liten bit i taget (eftersom mina bästa är nedpackade) men med lite höstsol i ansiktet och en inte så lång sväng så kan man stå ut med det.

Sedan skjutsade jag en tös som skulle på läger, gladde stora ica-affären med min närvaro och gjorde också ett inköp på sportbutiken.
Jag velar och velar kring detta om jag ska ta med vätskebältet eller inte. När jag sprang Lidingö var det klockrent av mig att ha bältet men nu till ett maraton ältar jag denna viktiga fråga fram och tillbaka.
Det är ju skönt att slippa bältet samtidigt som man spar lite tid genom att inte stanna på alla vätskestationer. Å andra sidan tar det inte så himla lång tid och herregu jag är ju bara en glad motionär som kutar.
Hm.
Har köpt på mig gel som jag också velar kring, det är bra grejer men jag är alltid lika skrajsen att det inte ska funka med magen, jag har testat märket förut men är lika fullt misstänksam. Det här är luriga prylar samtidigt som det är så viktigt att ha den där lilla känslan av snuttefilt som ändå en medhavd gel faktiskt är, i synnerhet när man närmar sig andra halvan av ett maraton.
Jag har några timmar till på mig att vela.

Och när jag nu ändå fick en hel eftermiddag på mig själv att bara dricka te och älta info kring loppet så passade jag på att anmäla mig och Mannen till Lidingöloppet 2016.

Söndagstest av mössa

Om jag köper några nya kläder?

Njaa, det är faktiskt dåligt med det, det råder inget inköpsstopp men jag tröttnade liksom.

Kom av mig, för tillfället.

Fast jag har faktiskt köpt en ny mössa (se bild). Nu har jag testat den på två rundor, den är lite tjock men står emot vind väldigt bra. Man kan bära den antingen rejält neddragen eller vika upp en liten kant och ändå få till det där bagarmössestuket som kännetecknar en liten gnom.

Begreppet gnom har vi dragit tidigare.

Hur som helst får den åka med till NY (jajamän, här ältar vi vidare detta hyyyyperintressanta ämne). Helst vill man ju att löparkepan ska sitta på men det kan bli för svalt och blåser det är den inte ett klockrent val av huvudbonad. Löparkepan får emellertid åka med för sakens skull.

När jag kom från mösstestarturen på en mil idag hade familjen börjat greja med utemöblerna - de skulle in för vintervila.*

Då fick jag feeling och gjorde gemensam sak av det hela och baxade ned pelargonerna i källaren. 

Nu ska det bli väldigt spännande och se om jag också får feeling där i januari när de ska planteras om (visst är det så man ska göra?).

Nu är det höst på riktigt.

uppdatering; *haha, jag menar möblerna alltså, inte familjen...

Rastlös

Så, jag kom ut igår på en milrunda.
Just nu; mycket rastlöshet som far runt i kroppen, en del kan vara arbetsrelaterat men jag tolkar det också som känslor som brukar komma inför ett maratonlopp, jag tror plötsligt att jag inte kan springa. Därför måste jag liksom bevisa det för mig själv men jag ska ju inte springa långt nu så här nära inpå, det räcker med en bit så inser jag; "ah, jag vet fortfarande hur man gör, gött".
Och så har jag läst på både om start och målgång vad gäller NY marathon så nu känns det lite bättre.
----
Haha, jag bluffade. Det känns fortfarande galet pirrigt.
Men nu har jag i fall mer koll.
Vilket jag borde ha med tanke på hur många gånger jag har läst på om start och målgång.

Lagt fram passet eftersom jag tror att jag glömmer det annars.
Ni vet när Mannen ska ut och vandra? Han brukar belamra vardagsrummet med alla prylarna dagarna/veckan före avfärd.
Jag kanske borde köra samma grej och börja lägga ut löparkläder och annat i vardagsrummet?

Ja, jag ältar NY marathon nu och rastlösheten är total.
Jag måste ut och springa. Igen.

Visdomen står som spön i backen

Jag tror det är bra att sega runt lite då och då.
Jag segar till exempel runt denna lördagmorgon. Jag vaknade aptidigt eftersom Mannen klev upp i oktobermörkret för att jaga.
Jag vaknade med ett ryck och tänkte Anpassade medier! Flämt!
Det där var en rest från det jag jobbat med i veckan - inget att oroa sig för.
Sedan insåg jag rätt snart att jag inte skulle somna om, lika bra att gröta och få i sig kaffe istället.
Att plocka ur diskmaskinen det långsammaste man kan och inte skynda sig, inte skynda sig med någonting, det behövde jag idag.
Nu har jag degat länge nog och det är sedan länge ljust ute, ser att vara många plusgrader också så jag tror jag satsar på kortbrallor på löprundan.
Lördag minsann och jag trycker undan ett par "jag-kanske-borde" och "jag-måste-nog" och går från att sega till att springa en liten sväng.
Sen får vi se.

och så är det alltså 8 dagar kvar till Loppet

9

Nu är det inte längre tvåsiffrigt, det är nio dagar kvar till Loppet.
Ja, jag är pirrig.
Och förväntansfull.
Coachen har sytt klart min Sverigetröja och jag har börjat med min att-göra-lista inför resan.
Flygbiljetter har vi fått och Coachen och Jag har fixat tågbiljetter.
Nu behöver vi dollars.
Sopsäcken som ett av mina överdragskläder är framlagd och jag har börjat skissa på handbagage (allt löprelaterat) och incheckat bagage (typ resten).
Ja, och så ska jag alltså inte springa en långrunda imorgon.
Ärligt talat känns det lite tomt efter alla långrundor jag avverkat de senaste veckorna.
Vaaad ska jag hitta på istället???
Eeh, jag kan springa en kortare sväng, det kan jag göra!

Annars då?
Kan sammanfattas i två ord; Mycket Jobb.
Därav; Mindre Blogg.
Men det har varit en produktiv arbetsvecka. Bland annat två riktigt bra konferensdagar onsdag-torsdag med övernattning som genererade mycket gjort och mycket att tänka på och så självfallet; löprundor.
En på kvällen (jag hann preciiiis till middagen på kvällen) och en på morgonen (aaah, vad hotellfrulle smakar ännu bättre efter en löprunda i det mjuka morgonmörkret).
Och nu, nu har det plötsligt blivit fredag.

Diskbänken är blank fast egentligen handlar det här inlägget om löpning (igen)

och det är måndagkväll.
Tempot mina vänner, tempot.
Nu är det baske mig dags för en kopp te i soffhörnet.
Och en liiiten bit mörk choklad.

På tal om tempo;
i lördags när vi sprang Mannen och jag, sprang vi om en äldre gentleman som gick rask stavgång, vi sprang om honom två gånger.
Han hade en sådan fin toppluva och gick så målmedvetet och raskt.
När vi sedan stretchade vid bilen kom han knallandes, han hade sin bil bredvid vår.
Vi hejade igen och så sa han att han tyckte vi såg starka ut, att vi hade så lätta löpsteg (håhåjaja minsann) - vilket förstås var rejält fin boost och trevligt att höra, inte alltid att det känns så precis.
- Ja, jag sprang här också... förr ... men det var ett tag sedan, kluckade han förtjust.
Och så språkade vi en stund om träning och löpspåret och så fick vi till oss lite historia om området och löpträning på köpet.
Det var ett fint möte i spåret tycker jag.
Och det där med lätta löpsteg, det kapslar jag in och tar med mig.

Åkej - det är redan söndag

Då ska det alltså vara 14 dagar kvar till NY Marathon, så här dags om 14 dagar har man sprungit.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.

Imorgon är en annan dag

Kursdagarna slut, kursen är bra.
Sviiintrött.
Stanna vid Ica.
Hemma igen.
Sviiintrött.
Drog igång tvättmaskinen (skönt att se att man är saknad).
Inser att yngsta tagit över halsontet från äldre syster.
Överväger att sova på hotell (så kan man ju inte göra).
Sviiintrött.

Nu, en måltid och ett glas rött senare ser jag fram emot mitt hörn i soffan och en
kopp te.
Over and out.

Nojig

En av döttrarna gör sin prao på en förskola den här veckan. 

Roligt javisst men FATTA vilken bakteriehärd det är! Som hon alltså kan ta med sig hem!

Djii, snacka om att jag blir nojig. 

Och mycket riktigt, igår kom hon hem och klagade över halsont. 

Tja, ungen fick gapa stort och så fick det bli Cold Zyme för henne också. 

Flickorna visar ett enormt tålamod med sin mor som i nuläget har fullt utslag på mätaren för bacillskräck.

En av dem tycker det är ett utmärkt uppslag till en bok.

Cold Zyme is my best friend, ett antiförkylningsspray.

Redan tisdagkväll

Och tisdagen gick men knappast omärkt förbi.
Det har varit möten hela dagen.
Attan, att man kan bli så urkramad av alla möten, vilket inte automatiskt betyder att det är tråkigt, absolut inte.
Synd bara att man blir så trött av att jobba.

Och så toppar vi det där med lite tyska glosor, ja, läxläsning alltså.
Sedan går det runt i skallen.
Perfa, då ska jag väl somna ovaggad i dag också.


scarfen känner ni igen, tröja från HM, kjol Lindex

Green Wave 2 Corral A

Jajamänsan.
Det är min start information (startgrupp??).
Race number har jag också fått.
Och bekräftat att jag ska få en Post-race Poncho också.

Så det stämmer alltså.
Jag ska springa NY Marathon.

okejokejokejokejokej*


* ett uttryck för ett visst mått av nervositet

Morning has broken elle vare heter

Mannen klev upp fyra för att jaga älg. 

Jag tänker inte jaga älg men har självfallet varit vaken sedan dess. 

Snart har jag varit vaken en halv arbetsdag. 

Vad fort tiden går när man har typ... roligt?!

Dådkraft del 3

Jag hade spring kvar i benen och solen och söndagen levererade. Eftersom det nu kommer ett par dagar med ofrivillig vila, dvs dagar där timmarna inte kommer att räcka till för löpträning alt jag får inte till det med logistiken, så kändes det som att en liten mil skulle man väl kunna få till.
Jajamän, jag drog på mig löparskorna igen och kroppen levererade. Ovanligt piggt med tanke på gårdagens 30 km men jag dammade till med en bra tid och känslan var god.
Nu är dock all dådkraft sluuuuut... hm och det som är måndag imorgon.
Ups.

Dådkraft del 2

Jag lyckades uppbringa energi och åka till Mio och köpa oss en soffa.
Äntligen.
Självfallet drabbades jag av tvivel och undrade om inte vår nuvarande soffa ändå skulle hänga med ett tag till (vilket jag förstod ännu en gång när jag kom hem att det kan den inte).
Hur som helst, jag fick hjälp av en trevlig Mio-tjej och så velade jag bara en ganska kort stund kring vilken färg på tyget och jag var ju inne på att välja en mörk klädsel... och så fick det bli.
Sedan valde jag soffben och det var inga som helst problem eftersom jag är tokig i ek.
Tjong! Där satt den.
Nu får vi vänta någon månad innan soffan kommer men jag anser att projekt "ny soffa" är så gott som i hamn.

och bilden snodde jag rakt av från Mio och har svårt att tänka mig att de har något emot det, rena gratisreklamen ju.

Att gå upp i atomer eller Här kommer ett corny löparinlägg

Gårdagens runda belönades med en rejäl dos runners high, denna märkliga upplevelse, och det var faktiskt ett tag sedan sist.
Jag lubbade som sagt iväg och 7,5 km asfalt avverkades utan att jag egentligen tänkte så mycket alls. Jag hade trott att jag skulle vara lite seg men det visade sig att segheten var som bortblåst när jag väl kom ut i den friska oktoberluften.
Dockade in på skogsslingan och avverkade kilometrar och när jag sammanlagt sprungit runt 13-14 km kom plötsligt känslan av att vilja börja gråta över mig!
Det är en så himla märklig känsla.
Helt från ingenstans, en känsla av total eufori, den bara väller över mig, ögonen tåras och det känns som hela jag löses upp!
Hela Libby löses upp och jaget är inte längre separerat från naturen, världen, jaget är i allt.
Fan, det är en så otroligt märklig känsla, man låter inte riktigt klok när man ska försöka förklara den.

Den här sortens upplevelser kommer inte ofta och de varar inte heller särskilt länge, svårt att säga egentligen hur länge... ett par sekunder, minuter? Ingen aning, men känslan av att lösas upp är inte på något vis skrämmande, den är så omfamnande och stark att det inte går att värja sig.
Så vips, är det hela över lika hastigt som det inträffade, man springer bara på och det är liksom inte mer med det.
Fint är det i vilket fall som helst, lite belöning där på något vis.


Jag fick som sagt ihop mina planerade 30 km och som alltid undrar jag hur i helskotta det ska bli att lägga på ytterligare 12.
Knäppast i skogen igår måste ha varit den man som satt och uträttade sin behov lite väl nära löpspåret skulle jag nog säga. Med så mycket skog skulle man ju kunna tänka sig att välja en bättre plats men det kanske blev bråttom, vad vet jag.
Annars såg jag bara någon mer löpare, några hundägare samt en ekorre som måste vara jättevan vid löpare för den stod blickstilla invid löpslingan och glodde på mig som om den vore en åskådare och hejade på. Det var i en nedförsbacke så jag drog på lite så ekorren skulle bli lite imponerad.
Vet inte om bajsgubben blev imponerad när jag kutade förbi honom, jag stannade inte och frågade.

Dådkraft

Jag vaknade av att grannen tillika kompisen skakade förbi med sin släpvagn, Mannen hoppade upp med ett skutt glad att få låna sagda släpvagn.
Mannen är full av dådkraft tidigt denna lördagsmorgon.
- Jag var först på Returpunkten, låter han meddela stolt efter hemkomst när vi tillsammans baxar ut ett skrivbord som ska skjutsas till någon av återvinningsbutikerna i stan.
Han är på idag, och det bästa är ju när någon får ett flow, att låta hen hålla på.
Sedan ska han ut i skogen och plocka svamp.

Själv hoppas jag också på dådkraft, känner mig onekligen lite seg idag men jag satsar på att riva av 30 km. Planen är att köra samma sträcka som förra helgen, blanda asfalt och lätt kuperad skogsslinga.
Ja, och så lägga på några kilometrar också.

Det börjar om, eller rättare sagt fortsätter

Sådär. Då är man helt hooked igen. Homeland, man trillar dit diiiirekt. Så är det bara.

Det är tajt och välspelat. Spännande och läskigt (och nästan lite för verklighetstroget? man kan inte värja sig liksom).

Och så är Saul där. Och Carrie. 

Ja. Och Quinn. 

Och de har det fan inte lätt på jobbet.

Fredag minsann (det känns i varje del av hjärnkontoret)

Tack arbetsveckan, då ber jag att få tacka för mig och göra samt tänka på något annat än bibliotek.
Ack, ack. Det var en trött Libby som lämnade jobbet idag, det blev tvunget att gå in i närmaste porslinsbutik för nedladdning.
Kom ut med två skålar, det brukar jag inte göra utan det är ju terapin där bland allt porslin jag är ute efter.

Nu måste jag varva ned lite och göra så lite som möjligt denna fredagkväll.
Hade lite lösa planer på att springa en sväng men det blir en långrunda imorgon istället.

Ränder från HM och kjol second hand, sjal minns jag ej