NY Marathon - starten

Staten Island tidig morgon.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.

Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.

Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?

Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.

I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!

Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.