NY Marathon - Libby anar Central Park och målgång

Har du har orkat läsa ända hit vad gäller löparrapport från NY marathon?!
Wow, det var bra jobbat... och extra stjärna till den som inte räknar sig själv som vansinnigt löparintresserad och/eller går igång på allehanda tugg om lopp.

Var var vi någonstans?
Visst ja, vi har passerat 35 km och är på Manhattan, det är med andra ord inte så himla långt kvar till målgång och 7 km är förvisso ingen lång sträcka, det är bara det att när man sprungit 35 så tycker man (iaf jag) att 7 km kan känns lite som en halv evighet.

Här någonstans tappar jag i fart, jag är givit upp om att klockan ska leverera uppmuntrande kilometertider så jag har slutat titta åt klockans håll.
Det är ett beteende hos mig själv som jag är bekant med. Det är inte första gången som jag totalt ignorerar klockan bara för att jag känner i kroppen att farten går ned, att jag är långsammare än vad jag är nöjd med och då behöver jag verkligen inte få det bekräftat en gång till av klockan.
Egentligen borde jag kanske istället triggas av klockan och se tiden som en anledning att kämpa på men det verkar inte funka så för mig,  jag känner att jag sackar men jag piskar vidare men inte så kvickt som jag skulle önska. Jag förstår då och där att den energi som jag så att säga "slösade" med i början, gör att det nu är dags för payback time.

Banan går nu på fantastiska Fifth Avenue och så ser jag plötsligt den höstiga grönskan där framme och förstår att Central Park finns på riktigt, tjoho vad det känns bra.
Jag försöker minnas hur bansträckningen ser ut på kartan som jag studerat så många gånger och här gör jag förmodligen en missbedömning i ett slags önsketänkande, jag tror hela tiden att målgången är närmare men hur det nu än är med mina fantasier; 42 km och 195 m ska det ju bli i slutändan så positionen för målgång flyttas på något märkligt vis hela tiden fram.
För helvidde, tänker jag när det nu börjar luta uppför rejält, ska vi aldrig komma in i parken.
Och jodå, äntligen svängs det in i Central Park. Publiken är alltjämt på, de stojar som aldrig förr. Och efter knappt 40 km så svänger vi ut från parken! Jag blir tokig!!! Jag hade kallt räknat med att nu är vi snart i mål.
Och nu hejar två tjejer i publiken på mig "You go Ukraine" ropar de ivrigt till mig bara för att någon millesekund efteråt tveka... "No, we mean Sweden - you go Sweden".... gult och blått - de färgerna delar vi ju som bekant med Ukraina....
Då, som av en lycklig slump får jag syn på min coach tillika väninna! Titta, där på 59th street står hon och hejar på mig! Jag tjoar tillbaka och hurra, där fick jag lite mer kraft för att ta det där allra sista.
Målgången sker inne i Central Park så vid Columbus Circle svänger vi slutligen in i parken och nu väntar svagt uppförslut igen, faktum så är målgången efter liten uppförsbacke.
Jo jo, det är till att pressa löparna till det yttersta men hej! vad gott det är att se att skylten "400 meter to go", jag försöker få till att springa snyggt men det vete fasen om det blir så vackert där på slutet.
Jag korsar the finish line, stannar klockan och flämtar av glädje!

Jag är i mål, jag har sprungit hela vägen ända från Staten Island tillbaka hit till Manhattan.
If I can make it there, I can make it anywhere - it's up to you.... New York New York!
Jag är rusig och yr och det beror nog lite på att jag är trött också, men när det plingar till i min telefon på armen och det är ett sms hemifrån då lipar jag lite under löparkepan.
De har suttit hemma och följt mig och sett mig gå i mål i direktsändning vid målgången (teknikens under!).

Direkt i mål får jag en rejäl och tung medalj runt halsen, prasslig folie om kroppen och keep movin' keep movin' mot efterloppetdricka och en tjusig post-race-poncho som värmer ännu bättre än folievarianten. Alla löpare går långsamt, långsamt framåt i någon slags procession i slow motion.
Jag återförenas med coachen/väninnan som har mina överdragskläder och överallt överöses jag med congratulations.

Tiden då? Jodå, helt ok, jag är nöjd. Kanske hade det gått bättre om jag sluppit teknikproblemen där i början, om jag sovit bättre natten innan, om jag inte sprallat bort mig i början. Å andra sidan så var det en tuffare banan än jag kanske räknat med. Jag har inte slarvat med träningen, nope, jag har legat i men det räckte inte till att hålla rätt fart.
Något personbästa blev det inte men det insåg jag tidigt i loppet men jag är så glad över att få springa detta lopp att det räcker långt.
Och tiden blev publicerad i New York Times! Jo minsann, men bara de som sprang under fem timmar och det gjorde jag och med tanke på att det var bortåt 50 000 deltagare och jag kom på
14 800:e plats någonting får man väl vara nöjd (haha).
En riktig löparfest, det var det.
Och klockan stannade på 04:06:07