Måndagkväll och nu tar november slut

Imorse dröjde det kvar en svag doft av pepparkakor och saffran i köket efter söndagskvällens pyssel.
Det var fint att mötas av det när sista novembers kompakta mörker låg utanför fönstret.
Vi bakade igår och med vi menar vi da girls - jag skötte kringsysslorna.
Vi hade barnglögg (som vi kallar't) förstås och så äldstas julspellista på halvhög volym -
en sådan där underbart fin stund.
Man jazzar och skriksjunger till jullåtar och plåtarna fylls med finfint bakade lussekatter och peppisar.
Sådant som kan få mig lite bölig för nu har man ju så stora barn.... kan man typ tvinga dem att bo hemma till de är 25?
Nävars, allt har sin tid, jag vet jag veeeet.
Stora ska till Sydfrankrike efter jul och hon håller som bäst på med att fixa bostad, där ska hon plugga till det blir försommar.
Man är både glad för hennes skull och lite lipig för sin egen. Och så lite orolig förstås.

Och med denna saffransdoft tog jag avstamp för den här veckan, jag hoppas hinna lägga ut en adventstävling här på bloggen för jag har insett att jag tappade bort det alldeles i veckan som gick.
Man kan säga att jag just nu springer i ett fett snabbt rullande hamsterhjul.
Men ingen fara - jag är ju van att springa...

På tal om att springa;
nu har jag bokat Berlin halvmaraton åt mig och Mannen! Den sortens löpning är ju helt i min smak.

Skoliosen skoliosen

Igår lördag var det lite tvära kast, jag sprang min långrunda hit och dit i stan och innan jag och Mannen skulle iväg på galej var iväg till sjukhuset med det lilla barnet med skoliosryggen.
Dags för röntgen igen, närmare bestämt magnetröntgen.
Kallelse till magnetröntgen en lördag gjorde mig lite förvånad, att man har den verksamheten öppen en lördag måste betyda att man försöker jobba undan köer, eller?

Hur som helst, det gick bra.
Självklart lite pirrigt, om det gällde mig skulle jag få kämpa rätt hårt för att hålla mig lugn för jag gillar inte att krypa in i trånga utrymmen men min tösabit som skulle röntgas tog det med jämnmod men det var som att vara i en, jag citerar "tandkrämstub".
Brr, jag ryser.

30 minuter tog denna fotosession och jag blickstilla sa tösabiten med ett smil efteråt, så det måste ha blivit bra bilder.

Det är lördag nu

Men lelle bloggen då, ligger du här och skräpar.... om vi skulle se om vi kan skaka liv i dig.

Jag är inne i ett jobbskov som heter duga.
Det peakar nästa vecka med schemajobb, förbereda möte, åka till Göteborg och sedan kurs i två dagar och så toppar vi det med att jobba helg. Tjolahopp.
detgårommanvill är mitt mantra just nu

Veckan som gått har präglats av många möten och allt jobb på kammaren halkade efter, men se det jobbade jag ifatt på fredagseftermiddagen och då blev bloggen liggandes i ett hörn.
Och även om man gillar sitt arbete så blir man ju inte mindre trött om man säger så.
I natt hämtade jag äldsta dottern mitt i natten så när jag vaknade imorse såg det ut som om jag låg i hårdträning inför DM i ögonpåsar.

Nu har jag fått min långrunda i skitvädret och känner mig konstigt nog utvilad. Hur man nu kan göra det efter 21,2 km i ett gråväder som aldrig ville lätta och periodvis piskande vind blandat med småspiksregn.

T-t-t-tisdag

Kul.
Nu ska vi försöka se det här med tisdag positivt.
1. det är inte längre minusgrader en masse i mina hoods vilket gör att växlarna på cykel tinat och jag kan cykla till jobbet.
2. få seee två.... något mer kul med tisdagen....?
tänkatänkatänkatänkatänka

Jullovsstämning

Här råder lite jullovsstämning faktiskt.
Nej, jag har inte dragit fram adventsstjärnor. Nopelinope, jag må hända kör igång med både glögg och tomtegröt på tok för tidigt men stjärnor och den sortens prylar kommer tidigast upp lördagen i advent.
Och därmed basta.
Nej, det är mer något med stämningen, kanske att en kompis till oss kommer hit och så spelas det brädspel, de som inte har lust att spela drar runt, kollar på film och ja, man liksom hänger ihop.
Det blir en slags jullovsstämning av det, plus att det är kallt ute, vi tänder en massa värmeljus, Mannen eldar i kaminen.
Själv har jag sett film och snart måste jag måste istället skrapa bilfönster och hämta partygirl.

Jag såg förresten Before we go som var fullproppad med New York eftersom berättelsen utspelar sig där under en natt.
När jag såg filmen så slogs jag igen av det var så märkligt att besöka New York eftersom jag som så många andra (alla?) är så underligt fullmatad med bilder från just den staden, det blir ju maxat mycket från New York från filmens värld om man säger så.
Vilket gav att det blev en underlig effekt av igenkänning när jag väl var där och egentligt är det väldigt konstigt eftersom jag borde väl rimligen har känt något liknande också när jag besökt andra städer, jag menar, också andra storstäder förekommer ju i film?!
Konstigt, inte sant.
Nåväl, nu när jag såg Before we go, vilken inleds med scener från Grand Central Station som jag tyckte var helt fantastiskt vacker, så blev jag fascinerad ett varv till. Nu kändes det om möjligt ännu mer konstigt när jag tänker på New York.... varför känns det så med just den staden?

Filmen är förresten en liten sötnöt till film där två människor möts i natten och blir varandras förtrogna.... njaaa, nåja blir mitt betyg, ok liksom, liiiite samma stuk och upplägg som Bara en natt (Before sunrise) och Bara en dag (Before sunset) ni vet filmerna med Ethan Hawke och Julie Delpy, filmer som jag väl kan erkänna att jag är lite mer svag för.
Och för er kännedom (och så får jag det sagt);
jag var betydligt snabbare än Ethan Hawke som också sprang New York marathon i år, bara så ni vet.

Lördag och Libby värmer upp med lite vemod

Vaknade och kände mig helt fylld av nostalgiska känslor idag.
Vaknade också med huvudvärk men det kan nog bara skyllas på att jag sov längre än vanligt och därmed bommade det ordinarie klockslag som behövs för intagande av morgonkaffe.
Nu har jag fått kaffe men nostalgikänslan hänger i.

Det är den här känslan (som jag ofta återkommer till) den att tiden gör de här märkliga rycken ibland, som gör att jag inte hinner med, inte hinner förstå varken med hjärna eller hjärta.
Idag ska jag t ex gå på gymnasiemässa med nästyngsta, hon är ju också en stor tjej nu men jag fattar inte riktigt hur det har gått till.
FYI; jag är faktiskt supermedelålders och har så STORA barn nu.

Samtidigt får jag ju inte glömma att yngsta fortfarande inte är lika stor som övriga flickorna, det är lätt att man liksom tänker på dem som om de skulle vara i samma ålder bara för att jag tänker på dem som min fina flock av tjejer och det är bara två år emellan...... äh, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker, allt låter mer eller mindre corny.

Och så kan jag ibland få en känsla av minnesluckor - får ni det också?
Jag vet ju hur det var när kidsen var pyttesmå, hela småbarnslivet, bebisar och förskolebarn och hämta och lämna och alltså... jag hade många små barn samtidigt.
Och sedan tar tiden det där skuttet... eeeh, hur var det egentligen de där åren när alla lotsades in i skolan... vad gjorde jag då...? Jomen, jag jobbade ju förstås.

Och då kommer jag att tänka på var jag arbetade då... hur man la upp dagarna. Jag jobbade inte heltid och man skyndade hem. Och så hoppar tankarna vidare och jag tänker på alla människor som jag jobbade ihop med, tänk vad många olika människor man faktiskt träffar! När man tänker efter... det blir många! (det där var ett stickspår).
Och så plötsligt har man kids i högstadiet och så gymnasiet....
Och så ska äldsta studera utomlands.. jag tror inte jag har sagt det?!

Hm. Kanske är det det som satt igång den här medelåldersmorsans nostalgiindränkta tankekedja?
Äldsta ska docka ut lite från hemmet. Man ältar lite, går in i en ny fas typ.
Eller nåt.
Jag ska samla mig lite så kan jag berätta mer sedan.

En måste ju lägga upp en plan eller två

Just nu toppas min att-göra-lista av halvmaraton i Berlin, Prag eller Wien.
Hm. Vi får se.
Det kanske inte blir något alls av det där, jag måste kanske hitta alternativ eftersom det är så många parametrar som måste tas i beaktande; kids, skollov, andra resor?!
Och så vore det väl kul med något mer maraton än det i Stockholm också? Visst?!!
Förresten hann jag inte mer än in i huset efter min New York-resa så såg jag till att anmäla mig till nästa stolleprov.
Nu ska här cyklas. Långt.

Sen sist

har det hunnit bli om möjligt ännu läskigare i världen.

Och tittar man på den lilla vardagen så har jag
a) hunnit bli med soffa - och den är snygg, man sitter bättre i den här nya och allt känns bortskämt och fint
b) blivit så uppåt av soffans ankomst att jag i rena yran köpte en fåtölj också, men inte en i samma stuk som soffan utan en helt egen
c) på tal om egen, borde inte fåtöljen bli Mors fåtölj (obs jag ger inte upp sjukhörnet, hörnet är mitt fortfarande)
d) varit på bokcirkel och haft trevligt samt pratat mycket om världsläget (och bok)
e) jobbat rätt mycket, det är inte klokt vad jag mejlar på mitt jobb (gör ni det också?) jag mejlar sjuuuhukt mycket, undrar vad jag gjorde på den (forn)tiden då mejlen ännu inte var uppfunnen??
f) undrat om inte soffyran också kan räcka till att jag faktiskt orkar skaffa ett nytt bord av mer luftig modell till snyggsoffan? Jag klarade t ex av att spontanköpa en bra matta till hallen bara så där

och sedan har jag förstås löptränat - men det var väl ingen överraskning direkt.

Alla ljusen

Det får bli många tända värmeljus ikväll.

Känns som att vi behöver det.

Det hjälper självfallet inte mot ren ondska som flaxar runt i världen mest hela tiden.

Jag är så innerligt trött på det så jag tänder ljus ändå.

NY Marathon - Libby anar Central Park och målgång

Har du har orkat läsa ända hit vad gäller löparrapport från NY marathon?!
Wow, det var bra jobbat... och extra stjärna till den som inte räknar sig själv som vansinnigt löparintresserad och/eller går igång på allehanda tugg om lopp.

Var var vi någonstans?
Visst ja, vi har passerat 35 km och är på Manhattan, det är med andra ord inte så himla långt kvar till målgång och 7 km är förvisso ingen lång sträcka, det är bara det att när man sprungit 35 så tycker man (iaf jag) att 7 km kan känns lite som en halv evighet.

Här någonstans tappar jag i fart, jag är givit upp om att klockan ska leverera uppmuntrande kilometertider så jag har slutat titta åt klockans håll.
Det är ett beteende hos mig själv som jag är bekant med. Det är inte första gången som jag totalt ignorerar klockan bara för att jag känner i kroppen att farten går ned, att jag är långsammare än vad jag är nöjd med och då behöver jag verkligen inte få det bekräftat en gång till av klockan.
Egentligen borde jag kanske istället triggas av klockan och se tiden som en anledning att kämpa på men det verkar inte funka så för mig,  jag känner att jag sackar men jag piskar vidare men inte så kvickt som jag skulle önska. Jag förstår då och där att den energi som jag så att säga "slösade" med i början, gör att det nu är dags för payback time.

Banan går nu på fantastiska Fifth Avenue och så ser jag plötsligt den höstiga grönskan där framme och förstår att Central Park finns på riktigt, tjoho vad det känns bra.
Jag försöker minnas hur bansträckningen ser ut på kartan som jag studerat så många gånger och här gör jag förmodligen en missbedömning i ett slags önsketänkande, jag tror hela tiden att målgången är närmare men hur det nu än är med mina fantasier; 42 km och 195 m ska det ju bli i slutändan så positionen för målgång flyttas på något märkligt vis hela tiden fram.
För helvidde, tänker jag när det nu börjar luta uppför rejält, ska vi aldrig komma in i parken.
Och jodå, äntligen svängs det in i Central Park. Publiken är alltjämt på, de stojar som aldrig förr. Och efter knappt 40 km så svänger vi ut från parken! Jag blir tokig!!! Jag hade kallt räknat med att nu är vi snart i mål.
Och nu hejar två tjejer i publiken på mig "You go Ukraine" ropar de ivrigt till mig bara för att någon millesekund efteråt tveka... "No, we mean Sweden - you go Sweden".... gult och blått - de färgerna delar vi ju som bekant med Ukraina....
Då, som av en lycklig slump får jag syn på min coach tillika väninna! Titta, där på 59th street står hon och hejar på mig! Jag tjoar tillbaka och hurra, där fick jag lite mer kraft för att ta det där allra sista.
Målgången sker inne i Central Park så vid Columbus Circle svänger vi slutligen in i parken och nu väntar svagt uppförslut igen, faktum så är målgången efter liten uppförsbacke.
Jo jo, det är till att pressa löparna till det yttersta men hej! vad gott det är att se att skylten "400 meter to go", jag försöker få till att springa snyggt men det vete fasen om det blir så vackert där på slutet.
Jag korsar the finish line, stannar klockan och flämtar av glädje!

Jag är i mål, jag har sprungit hela vägen ända från Staten Island tillbaka hit till Manhattan.
If I can make it there, I can make it anywhere - it's up to you.... New York New York!
Jag är rusig och yr och det beror nog lite på att jag är trött också, men när det plingar till i min telefon på armen och det är ett sms hemifrån då lipar jag lite under löparkepan.
De har suttit hemma och följt mig och sett mig gå i mål i direktsändning vid målgången (teknikens under!).

Direkt i mål får jag en rejäl och tung medalj runt halsen, prasslig folie om kroppen och keep movin' keep movin' mot efterloppetdricka och en tjusig post-race-poncho som värmer ännu bättre än folievarianten. Alla löpare går långsamt, långsamt framåt i någon slags procession i slow motion.
Jag återförenas med coachen/väninnan som har mina överdragskläder och överallt överöses jag med congratulations.

Tiden då? Jodå, helt ok, jag är nöjd. Kanske hade det gått bättre om jag sluppit teknikproblemen där i början, om jag sovit bättre natten innan, om jag inte sprallat bort mig i början. Å andra sidan så var det en tuffare banan än jag kanske räknat med. Jag har inte slarvat med träningen, nope, jag har legat i men det räckte inte till att hålla rätt fart.
Något personbästa blev det inte men det insåg jag tidigt i loppet men jag är så glad över att få springa detta lopp att det räcker långt.
Och tiden blev publicerad i New York Times! Jo minsann, men bara de som sprang under fem timmar och det gjorde jag och med tanke på att det var bortåt 50 000 deltagare och jag kom på
14 800:e plats någonting får man väl vara nöjd (haha).
En riktig löparfest, det var det.
Och klockan stannade på 04:06:07

Njaaa

Jag vet inte.
Jag tror inte jag var så sugen på måndag idag.
Det går inte att ändra säger du? Den är redan igång.
Okejrå.

NY Marathon - Libby klämmer Brooklyn, Queens och the Bronx

Så springer man då äntligen efter all uppladdning, lite nervositet i kroppen men mest att man blir sprallig.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!

I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.

Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.

En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.

Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.

Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i  förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.

Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.

NY Marathon - starten

Staten Island tidig morgon.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.

Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.

Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?

Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.

I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!

Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.

Back in Guldköping

Då var man hemma igen i fina Guldköping* - sedan i onsdags närmare bestämt då den fina Välkomstkommittéen stod och väntade på tågstationen (inklusive ballong!!).
Oj, det var så gott att se alla i min lilla flock igen! Och vilket välkomnande, det blev middag hemma och en massa snack om både lopp, New York och vad alla flockmedlemmar gjort sedan senast.

Torsdagen ägnades åt jobb och idag är jag ledig. Jag försöker jag gå runt och skräpa lite, denna resa där jag mer eller mindre bortrationaliserade begreppet sammanhängande sömn eftersom jag körde både svensk och amerikansk tid i kroppen börjar nu ta ut sin rätt.

Jag laddar för ett med stor sannolikhet toklångt inlägg med löparrapport, jag ska bara ut och springa lite först.

*Guldköping, jajamänsan IFK Norrköping tog SM-guld, SM-guld, SM-guld och en annan är himla glad för det! 

42195 eller 26.1 om man så vill

Jag har sprungit New York marathon!

Jösses vad glad jag är!! Och - jag är med i New York Times! 

Javisst! Tidningen publicerar resultaten och jag blev barnsligt glad över att se mitt namn och resultat! 

Det har varit några omtumlande, roliga och härliga dagar! 

En löparrapport kommer (självfallet), jag måste bara samla intrycken samt komma hem till en dator. 

Jag har idag, efter loppet känt mig oförskämt fräsch i benen och jag och väninnan/coachen har promenerat runt runt. Något vi gjort intensivt dessa dagar i  NY, detta märkliga ställe. 

Mer om löpning i fem stadsdelar en annan dag alltså, stay tuned.