Vilodag idag egentligen men jaaa, äsch. Jag får inte ihop det som jag tänkt mig den här veckan så jag slängde in ett kortare pass.
Ja, jag tjatar löpning igen, förlåt det glömde jag säga.
Så, planen var att medan yngsta har sin ridlektion så kan ju jag trava lite i skogen (nu var jag vitsig).
Regnat har det gjort hela dagen men nu på kvällen det var mest ett regn i finduschlir så det var inte så blött som i fredags, skogen var på sitt allra vackraste humör och vitsipporna stod i givakt. Backarna var precis så sugande som jag minns dem och benen precis så stumma som de kan bli efter en veckas rätt många mil.
Men får man bara springa en stund så kommer man loss från det där och jag fick feeling och glömde svänga av till stallet och fortsatte min vana trogen till den plats där jag som oftast brukar börja och sluta.
Nåja, det gjorde bara att jag fick ta en till uppförsbacke och sedan nedför igen till stallet så det var ju bara bra.
Som sagt det känns bra. Jag tycker det är hysteriskt roligt att springa.
I synnerhet när jag backar och läser vad jag skrev så här dags förra året.
Tvi.
Då var det rehabpromenader som gällde (ilskna sådana) och så var jag följecykel åt Mannen.
Usch, jag riktigt ryser när jag tänker på't.
Måndag, så kan man också utnyttja stalltiden, lätt trav i skogen.
4 kommentarer:
Jag har definitivt en bit kvar till "hysteriskt roligt" men liiiiite, lite tycker jag det mentala motståndet börjar vika. Bara det inte blir asfalt och hårt... Får fortsätta med mina skogsturer.
Tant Augusta: :D jag hade aldrig något mentalt motstånd en gång i tiden när det bedrog sig och jag fick för mig att börja springa... nåja, det kan självfallet dyka upp då och då, man får tvinga undan det då. Skogsturer; bra mot mentala motstånd, absolut!
Oh, surbenet!!! Klart vi minns surbenet. Mycket trevligare läsning nu.
Camilla: ja helst vill man inte minnas det förbannade surbenet, idag är det def roligare. Allt blir roligare utan surbenet ;D
Skicka en kommentar