It's a big race. Go run it.

Då sitter man i hotellsängen och smakar sig igenom det som fanns i gottepåsen när man kom i mål.
Man tar det lite försiktigt förstås, magen kan ju bli lite knas efter ett lopp.
Ja, vi snackar förstås Stockholm marathon och det var ett riktigt skitväder. Det är ju märkligt att det måste bli skruttväder så fort jag får för mig att springa här - men det spelar ingen roll.
Det är kul att springa och Stockholm är vackert, sedan finns det förstås delar av sträckan som känns lite trögare.
Men på det stora hela är jag nöjd, en får göra så gott en kan och det är som alltid Libby vs Libby och den här gången vann Libby (nähä?!).
Vid starten kändes det... lugnt. Ingen stress eller toknervositet, vilket är ovanligt.
Tips! Har man sopsäck på sig (som skydd mot regn och kyla, sopsäck värmer överraskande mycket) så är det busenkelt att friluftskissa även i buskage i stan. Man hukar sig och har sitt eget (kiss)tält, mycket smidigt. Jag slog följe med en annan brutta i min ålder och vi sa högt att det här är tjejernas så att kissnödiga herrar fick lov att välja andra buskage. Vårt var utan brännässlor.
Nog om det - men tänk på det där med säck nästa gång du springer.

Summering om du inte orkar läsa allt mitt löpartugg;
Jag är nöjd med mitt lopp så tillvida att jag var jämn och fin i löpningen, höll min fart och matade kilometrar utan att knasa till det. Jag är också nöjd med att jag inte slarvade med att dricka, lite och ofta. Tänk så klok jag har gått och blivit.

Som sagt vi ska väl inte ta det kilometer för kilometer men vid 5 km tryckte jag igång lite musik och vid Västerlångbron sjöng Robyn så uppmuntrande att den läbbiga uppförsbacken kändes som en god utmaning, vilket ju bron är i sin helhet. Tack till publiken som peppar även de som inte är deras anhöriga. Jag tog det lugnt och jobbade mig metodiskt upp och hann beundra utsikten något innan man vips (nåja) var på Norr mälarstrand och jobbade sig tillbaka.

Strax efter 14 km var det någon som sög tag i min hand - det var en tjej som jag "mött" genom bloggen och insta. Jag blev så GLAD över hennes varma leende att jag fick extra kraft. Vi hann byta några ord på vägen - vilken pepp!!!
Let me entertain you skrålade Robbie Williams och jag tyckte det kändes okej att springa förbi Stadion och dra ut på Djurgården. Plötsligt var det halvmarathon och jag tror att började regna mer ihållande, jag frös inte men kylan går hårt åt händerna tycker jag.

Jag hade valt kortbrallor och kortärmat och självfallet var sunkiga löparkepan på, vem hade trott något annat. Kepa är så himla bra i alla typer av väder.
Tja, löpningen på Djurgården bjuder ju inte på något publikstöd att tala om av förklarliga skäl, i synnerhet när det är skitväder.
Det var rätt skönt att pipa ut på Strandvägen igen, jag var ivrig att nå Slottet så att man kan bocka av det igen.
Här någonstans vid Slottet började jag uppleva lite stumma muskler i framsida lår men det är ju ehum, helt i sin ordning. Jag hade ju i alla fall sprungit tre mil på asfalt.
Oh well, här kommer Västerlångbron IGEN (jag blir tokig). Hela tiden har jag som sagt sett till att få i mig vätska så jag känner mig vad man kan kalla pigg. Framför allt är jag glad.
Upp på bron igen och minsann, jag klämmer den under civiliserade former också gång numero 2.
Så blir det Norr Mälarstrand igen och nästa mål i livet är colan man får vid 36 km. Trevligt, trevligt.

Jag tappar lite i tid noterar jag och får lägga om lite i mina tidplaner (som jag först inte hade några men sedan fick för mig i alla fall att jag hade - som vanligt alltså).
Sedan är det plötsligt inte så många kilometrar kvar, tiden gör något slags hopp och finländarnas hejarklack gör i år ett litet blekt intryck, det brukar vara ett jädra hålligång vid Park hotel.
Och så sista uppförsbacken då sedan blir det stirrigt och ivrigt och hejsan i klungan eftersom vi nu närmar oss Stadion.
Och vi lubbar på, jajamänsan här kommer Libby!
Och hej Stadion - jag är glad, glad, glad. Jag springer runt och DÄR går jag i mål och jag får en STOR medalj.
Och en värmefilt, tackar. Nu börjar frysandet och det med besked.
Dagens utmaning blir att själv ta av sig chipet på skon. Jädrar, det var inte lätt eftersom händerna fryst fast i någon underlig konstellation.
Det gick. Det gick också att dricka kaffe efter loppet fast händerna skakade som jag vet inte vad.
När jag fick en bulle började jag nästan grina av tacksamhet.
Sedan stapplade jag till hotellet.
Nu ska det visst bli mat. Man tackar.