37,40

Om gårdagens väder fanns det mycket att önska.
Kallt, regnigt som attan och ändå skulle vi ut i det.
Mannen och jag hade bestämt oss, 1:a maj får ägnas åt veckans långrunda så det hinns med i denna helgs alla aktiviteter.
Jag hade en plan över vilken runda jag skulle ta, Mannen tänkte satsa på många varv på milspåret i skogen.
När jag hade klämt drygt 12 km skulle jag ut på en större landsväg och insåg så gott som genast att det vore rena självmordsuppdraget att springa där.
Nä. Springa ska man inte göra på vägar som känns läskiga. Jag vände och lade upp en ny plan, räknade kilometrar i huvudet och siktade in på att springa till skogen där jag visste att Mannen sprang runt, runt. Han hade dessutom tagit bilen dit och tanken på sällskap och sedan en varm bil hem avgjorde saken.
Men hur skulle jag få honom att förstå att jag också hölls och sprang i spåret?
Det upptog min tankar i drygt en mil; jag kanske kunde hänga vätskebältet på dörrhandtaget?
Klämma dit omslagspappret från min energibar i vindrutetorkaren? Lämna småflaskorna vid däcket?
Hur?
Jag bestämde mig för att springa motsols i varvet eftersom jag vet vilket håll han föredrar att kuta.
Sagt och gjort, jag nådde staden och skogsområdet vi brukar springa runt i och så dockade jag på milspåret.

Och efter knappt 400-500 m vem dök inte upp där som av en lycklig slump? Mannen!
Så överraskad han blev över att Frugan kom springandes där.
Himla gött att jag kunde lägga undan alla mina corny sätt att få kontakt med honom.
Vi hade sprungit ungefär lika långt och hade nu 15 km kvar, vi bestämde att springa att vi skulle springa åt var sitt håll och sedan ses vid bilen när vi klämt alla kilometrar.
Det var betydligt trevligare att springa i skogen måste jag säga. Förvisso tungt och klafsigt och jag var blöt inpå bara skinnet men så skönt att komma undan från vinden.
Regndropparna vandrade på löparkepans skärm och jag fick vibbar av Stockholm marathon 2012 då det var ett riktigt skitväder.
Skillnaden nu var väl att det inte blåste rikigt så förgrömmat.
Försökte tänka positiva tankar.
Tänkte vääääldigt mycket på salt sill. Ja , sådana där lakritsfiskar. Attan vad goda de är.
Tänkte ännu mer på salt sill, till slut hakade hjärnan upp sig; saltsillsaltsillsaltsillsaltsill.

När jag klämt min skogsmil var det alltså en 5:a kvar, djiiii då tog det emot men på't bara (saltsill).
Väl i "mål" väntade Mannen (han hejade mig i mål idag också!) och en varm bil.
Jag kikade på klockan och den stannade på avverkade 37,4 km.
Jääädrar.
Sedan gör man inte så mycket mer den dagen än äta och slappa.
Jag mutade ungarna att gå bort till affären och handla salt sill.