Libby sprang Finspång marathon part one

Nu ska jag rita och berätta som min fina farmor brukade säga.
Yeah, nu sitter jag skönt nedsjunken i soffan hos löparkollektivkompisen J och väntar på käk, sippar på min drink och recorkorvar mig i största allmänhet. Förvänta er inga mirakel från mig resten av denna kväll för det har jag redan presterat.

Som den goda öschgöte jag är (guskelöv) drog jag alltså till Finspång för att springa marathon.
Fokus denna dag är egentligen på den stafett som drar många glada löpare som springer i lag, man kan om man vill också springa ultramarathon (7,2 - nej, tack) om man så önskar men så finns det också möjlighet att springa en mara. Det lockar inte såå himla många löpare; i år blev det 3 damer och 9 herrar så har ni bilden klar. 

Jag var tokig nog att delta och loppet gick genom så vackra nejder att det var ren fröjd att springa.

Okej, okej get to the point - hur gick det?
Jorå, jag drog i väg i ett för mig rätt högt tempo, starten var gemensam och rätt snart spred vi löpare ut oss. Som alltid när jag springer långt måste jag distrahera mig själv i början så att jag hittar mitt tempo och inte stressar. Jag brukar beundra landskapet omkring mig alt. tänka ut olika outfits (ja, så illa är det).

Att springa marathon innebär också att jag måste hushålla med krafterna, första 2 milen känner man sig stark och kartig*, det är sedan det börjar bli tufft. Vid någon station där laglöparna skulle växla kände jag mig lite förvirrad vilken fålla och väg jag som marabrud skulle välja men de så rara funktionärerna pekade med hela handen i god tid och folk hejade glatt på. Fin stämning rådde, andra löpare tjoade åt mig som en av tre marathonbrudar, haha.

Långt, långt ut på landet drog jag innan det var dags att vända tillbaka. Djisus vid 23-24 började det kännas lite tufft, jag drog ned på tempot och kämpade på. Magont gjorde inte saken bättre, bet ihop och jobbade på. Vid 35 dök plötsligt en finfin hejarklack upp! Kära nån, jag blev nästan rörd till tårar för där stod mina yngsta flickor tillsammans med delar ur Löparkollektivet och hejade! Stärkt kämpade jag vidare, bra underlag, perfekt temperatur och tänka sig inget regn! 

Men bara 2 km senare känner jag hur jag börjar krokna, shit shit. Inget mer bränsle i kroppen, jag drar ner ännu mer på farten för viktigast för mig ändå att få komma i mål.

Min medvetandeström började bli lite rörig och seg och vid 40 måste jag verkligen fokusera och då menar jag verkligen fokusera. Sista biten är djävulusisk, det är uppför, uppför. 

Och med knappt 800 m kvar till arenan dyker min hejarklack upp igen. Och nu börjar hela gänget lubba som harar framför och bredvid mig.

Heja heja - det är bara lite kvar nu!! 

Och jag är så tacksam när jag ser arenan! Så tacksam. Självfallet försöker jag springa snyggt när jag lubbar in på arenan. Jag hör speakern ropa ut mitt namn och jädrar i min lilla låda, publiken är vänlig nog att applådera. 

Sweeeet Lord så gott det var att gå i mål. Nästan så jag tror att jag inbillar mig det hela.

Väl i mål unnar jag mig några rejäla klunkar cola och sedan massage.

Och nu när du läst ändå hit kan jag berätta att nu sippar jag på rött istället.

Tyckte jag var värd det.

* kartig= stöddig - kan det vara ett öschgötskt ord tro?