*=Mannen har till sist blivit med ajfån. Nu är han så kär, så kär i den.
Jag skulle kunna säga "vad-var-det-jag-sa?" sisådär 20 gånger/dag nu för han vill bara spela WF och jag tjatar inte om att han ska lägga av så som en annan fick höra för länge sedan.
Nej, nej. Jag bara ler ömt och låter honom spela.
Kommentarer som "spela någon gång nu då" och "oj, jag har bara konsonanter" eller varför inte "haha - såg du vilket bra ord jag la?" tar jag glatt emot.
Och nu - ja, nu klagar han att han har så svårt att träffa rutorna.
Meh, pappa - du kan ju förstora upp, säger äldsta dottern.
Ja, vi gör allesammans vad vi kan för att stödja Mannen/Pappan.
5 kommentarer:
Först vill jag gratta till en superbra blogg. Jag får sån kick av det du skriver. Vill oxå berätta att jag fick av sonen en IPhone ställ med "lur". Så nu har vi som förr i tiden. Bra va? Dock tar jag ej med den ut. Hihi trevlig jobbsöndag.
Heja Mannen! En gång iphone, alltid iphone så är det allt.
Karin
Haha, vad fint att han har en egen support/stödgrupp!
Nickan: tack Nickan för rara ord! Jobbsöndagen var lugn, lördagen inte!! Värsta trycket!!
Karin: SANT!! Och nu har han insett det!!! (äntligen!)
Akan-kakan: haha, klart Mannen ska ha en supportgrupp!!
Jag är nog också en slow adapter. Har fått ärva makens gamla ajfåne när han bytte upp sig. Sönerna tyckte förstås att det var ganska meningslöst att just jag fick den... Spelar inga spel, för jag vet hur beroendeframkallande sådant är!
Skicka en kommentar