Sprang lång runda utmed havet, så bedövande vackert och fick löpflow.
Madonna sjöng bara för mig och vägen var kalkvit och havet lugnt. Då blir löpningen religion och det är dit man vill komma. Inte alltid man hamnar i det tillståndet, kanske inte ens ofta med det är fint när det inträffar, det är det.
Och inläggets titel har jag lånat av Haruki Murakami, vars bok jag ännu inte har hunnit läsa.
5 kommentarer:
Boken är fin. Läs den!
/ Jempan
Spännande himmel. :)
Löpflow, det är gott det!
Åh, så underbart att få springa längs stranden på Gotland. Det är något jag aldrig upplevt... däremot långa strandpromenader med letande av fossiler.
Jempan: känns som en bok för mig!!!!
Vesna: absolut Gotland!
Mis(s)match: alltid lika efterlängtat!!
Camilla: denna gång har vi bommat fossiljakt....
Skicka en kommentar