Det var lite mulet men vindstilla. Jag hade först verkligen inte tänkt dra iväg så långt eftersom jag ska köra långpass i morgon men RunBeth ville annorlunda.
Jag valde en annan runda när jag hade lämnat av ridflickan på stallet och fick smaka på en seg uppförsbacke men det kändes bara ok.
Så hittade jag rytmen och struntade i klockan och sprang på. Vägen var bitvis nyasfalterad och den slingrade sig bort som en vacker lakritsorm, jag plockade ur lurarna och lyssnade till fågelsången och mina egna andetag. Jag passade på att kika efter vitsippor men de var inte där, jag hejade på hundägare som kom gåendes och jag såg en och annan ensam bortglömd snöhög och jag beundrade farten på vattnet i en och annan bäck.
Jag färdades i landskapet.
Det är det här som är löpningens kärna. Att vara i nuet och färdas.
Det är hit min strävan för mig. Loppen är en del av löpträningen och detta är en annan del.
Det började stänka lite från skyn när jag vände åter mot stall och ridflicka, kanske blir det trögt på morgonens långpass, kanske inte.
Löprundan med plats för ett inre filosoferande behövdes dock idag.
