Att skriva något om min träning, kan du inte göra det, skrev Linda A i en kommentar.
Hm.
Det där tycker jag är svårt. Jag tycker inte att jag kan någonting liksom, jag har inget att tillföra - det finns
massor av bra träningsbloggar som gör det där så mycket bättre - verkligen massor.
Eller jo. Jag vet ju hur
jag gör och vill göra - så då kanske jag kan kludda ned det.
Det är nog lite jantelag som spökar där, när jag känner att jag inte har "rätt" att skriva om träning. Och så om man frågar om mina resultat i detta. Hallå! Då blir jag riktigt nojjig, då känns det inte som mina resultat eller tider liksom
duger.
Men tjena mors liksom. Duger för vem då? Det finns massor av löpare som är så mycket snabbare/starkare/bättre/tjusigare/mer fantastiska men...
kom ihåg en viktigt sak här nu; jag tränar för min egen skull och när jag tävlar, då tävlar jag mot Libby.
Det är alltid Libby versus Libby.
Så varför skriva då? Tja, det var
roligt att få frågan. Och jag kan ju alltid skriva ned detta som ett komihåg till mig själv. Jag delar upp det lite, annars har jag en tendens att bli v ä l d i g t långrandig...
Varför jag började springa?
För att få vara själv helt enkel.
Jag fick fyra barn på sex år - underbart! - men då kom ett pockande behov av att få vara själv med mina egna tankar om bara så för en liten stund.
Så jag tror jag sprungit så här regelbundet i ca tio år.
Men varför löpning?
Ja, varför löpning? Eller varför inte liksom.
Mannen hade sprungit i många år, kanske kändes det liksom lätt att förankra i familjevardagen att "hallå - nu är det
min tur att springa"...eller för att jag då orkade lyssna på musik vilket jag gjorde allt mer sällan under småbarnsåren. Jag ville inte ha någon musik på hemma eftersom jag inte hörde alla kidsen och de liksom spred ut sig i kåken hemmavid.
Eller för att det är så lättillgängligt; ett par bra skor (vilket jag missade i början och sedan belönades med ett par rejäla skavsår) och sedan ut genom dörren. När jag tränade på träningsställen tog det så mycket tid för mig och det blev svårt att få ihop det med Man och Små Barn.
Allra första början
Jag sprang en kortkort bit och sedan gick jag raskt. Sedan utökade jag springa-delen för varje löppass och innan jag visste ordet av sprang jag hela rundor! Amazing med tanke på hur mycket jag verkligen avskydde löpning som tonåring och ung.
När jag började sprang jag korta löprundor, första gångerna drog jag iväg på kanske 3 km. Allt för att inte förivra mig, få hybris och sedan rejält bakslag och så in med skorna längst i garderoben. Jag verkligen ville springa. Jag vet inte var det behovet kom ifrån, det bara fanns.
När jag kände att jag orkade, då utökade jag min slinga, jag var själaglad när jag klämde 5 km utan storkna. Och det ska man få vara! Det är kul att bevisa för sig själv!
Och sedan såg jag till att lämna komfortzonen - och så fick löprundan bli liiite längre.
Misstag
Misstaget jag gjorde; fuskade med alternativ träning men det märktes inte av i form av skador förrän jag kom upp i rejält långa sträckor i kombination, innan dess höll kroppen bra. Och så förstås det faktum att jag faktiskt inte var direkt purung längre. Så är det - kalla fakta. För att hålla för löpning och långa sträckor; alternativ träning är A och O. Jag får återkomma till vad jag gör.
Variation
Redan från början var jag noga med variation eftersom jag var rädd att tröttna annars. Dels är det roligare att uppleva nya löpslingor, man kan självfallet "återanvända" samma men det är fint att ha flera att växla mellan. Sedan är variationen av underlag viktigt. Jag som främst gillat asfalt måste tänka om och växlar nu mellan terräng, asfalt, grusväg och dundersköna preparerade löpspår i skogen.
Tankar om lopp, mat och annan rafflande info får komma i ett senare inlägg!
