Måndagens är ett reafynd från Lindex, små orangea svalor på en fladdrig blus, lite fyrkantig modell, gillar't. Jeans HM och ballerinaskor från Ballerina Closet.
måndag 4 juni 2012
Vardag igen
Måndagens är ett reafynd från Lindex, små orangea svalor på en fladdrig blus, lite fyrkantig modell, gillar't. Jeans HM och ballerinaskor från Ballerina Closet.
söndag 3 juni 2012
TACK
Och nu måste jag rikta ett stort tack till alla som hejat på mig här via bloggen!!
En tacklista;
En tacklista;
- Jag har läst varenda kommentar flera gånger
- Det har värmt mig ändå in i hjärteroten
- Jag är (glatt) överraskad att ni mäktade med mitt långa löpartugg
- Jag kommer med stor sannolikhet fortsätta att tugga löpning i långa inlägg :D
Dagens
Tröja Lindex, jeans HM, Conversedojor, scarf Soaked in luxury, Didrikson som skydd mot ev regn.
Librarybeth testar - Stockholm Asics Marathon
Håll i hatten men nu måste jag skriva av mig angående loppet igår.
Antilöparrapportläsare varnas, nu grottar jag i marathonloppet.
Det har väl inte undgått någon att det var det sämsta vädret ever när det gäller Stockholm Asics Marathon. Tror tempen låg runt 4 plus och så lite stormvindar och ihållande regn på det. Om det hindrade Libby? Inte då. Jag tänkte inte ens tanken att inte starta på grund av vädret men det hade varit väldigt fint om jag hade haft löparhandskar på mig under loppet. Som det var nu var jag fullständigt iskall om händerna så gott som hela loppet och till sist svullnade de så knogarna liksom försvann. Oskönt. Problem att öppna min Dextrosolgel hade jag också vid 25 km, jag övervägde att be någon funktionär hjälpa mig innan jag springandes lyckades bita upp korken. Bra, då vet jag att nästa gång ska jag öppna korken innan jag startar loppet.
Men vi börjar väl från början. Iiih, bara att skriva om det gör att det killar till i maggropen. När jag väl stod i startfållan kände jag ingen nervositet, då vill jag helst bara få komma iväg. Det är timmen innan som kan kännas lite märklig, trängseln inne i på området där man hämtar sin nummerlapp te x. Där trivs jag inte så länge jag inte fått ut lappen, när jag väl har den blir jag lugn. Sedan kommer fasen "sätta fast chip på skon" vilket jag varje gång inbillar mig att jag inte klarar av. Det blir för mycket instruktioner liksom, hjärnan skär ihop - men det reder man ut och sedan tittar man sig omkring och ser alla som börjar se fokuserade ut. Och överallt står det karlar som pinkar i varje ledig buske och damerna köar till Bajamajorna, känns tryggt att det är som det ska.
Men det var i starfållan vi var.
Där stod jag med en sopsäck över mig som regnskydd och dansade mig varm, väntade på start och strax innan slet jag av mig den och så var man iväg. Maran är ju upplagd så att man springer en slinga två gånger och det kan jag tycka känns lite psykologiskt nedbrytande. När jag springer vill jag lägga alla kilometrarna bakom mig, inte tänka att här ska jag springa "igen". När jag sprang förbi 5 km står det också 30 km, hrrrm - då peppade jag mig själv med att tänka "yeah! tänk Libby när du drar förbi här nästa varv!!!"
Första 17-18 km känns lite som transport - jag vill liksom komma till min svåra punkt och den brukar infalla runt 25. Det är då det blir skarpt läge.
Västerbron? Den som "alla" vittnar om som en tuff sträcka?! Nej, den upplevde jag inte som något jobbigt rent mentalt och inte heller fysiskt, jag fick min mentala dipp på ett helt annat ställe, återkommer till det (för det här blir som sagt ett förbannat lång blogginlägg, kom ihåg att jag varnade).
Norr Mälarstrand rullade på fint, det var kul att komma över bron in mot city och Centralen, lite trist där men när man väl lubbade på Odengatan (förbi Stadsbiblioteket - hej! hej!) kändes det finemang, kilometrarna rullade undan men fortfarande transport. Att springa förbi Stadion och veta det skulle dröja innan vi sågs igen, nja. Det där med att springa samma slinga flera gånger... inte riktigt min kopp te. Och ändå gör jag det! Galet.
Dippen då? Helt klart ute på Djurgården, fan att runda Kaknästornet och röra sig på sträckan där Tjejmilen går var seeeegt. Där ute på fältet blåste det ta mig tusan halv storm, skylten för 21 km hade slagit omkull i blåsten, ett ensamt tält långt fram där jag trodde vi skulle få något gott visade sig när vi kom närmare innehålla någon som stod där ensam och pratade i mikronfon. Publiknärvaro zero. Vi var tysta i min klunga, sammanbitet sprang vi på. Tills Halleluja! Brinks gurkor delades ut.
Ah, där dök Kaknästornet upp igen, skitskönt att springa bort från tornet.
25 km ute på Djurgården och jag kämpade som bäst med att få upp min geltub. Kämpa, kämpa och till sist kunde jag få lite sockerrus. Regnet ligger på och jag roar mig med att följa regndropparna på kepans skärm. Shit, min älskade löparkepa, snuskigast i alla fall i Östergötland, snart hård som en cykelhjälm av allt mitt slit och svett, vad fint att du är här med mig och skyddar från regnet.
Ja, ni märker att man blir lite underlig av löpning.
Nåväl, ingen var gladare än jag när man äntligen fick svänga ut på Strandvägen så jag drog på. Belöningen kom i form av en sportbar som smakade mums och sedan var det publiken som hejade så fint vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården.
På bron vid slottet kämpade publiken med paraplyn som stod som kvastar mot skyn, en annan sprang på för att få skydd av slottet och jädrar i min lilla låda! Där dök 5 km/30 km-skylten upp igen.
Fan Libby du passerar gränsen för vad som är det längsta du sprungit! Jag kände en fröjd sprida sig i löparkroppen. Ja, inte ut i händerna då. De var vid det här laget lilafärgade för undantag av mina vita fingertoppar. Jag håller också krampartat i någon tom gelförpackning som jag varken kan eller törs släppa taget om.
Så kommer Söder Mälarstrand och Västerbron igen då. Upp och man känner vinden ta tag. Jag blir så ilsken att jag pinnar på och springer om folk, överraskar mig själv och blir plötsligt skraj att jag inte ska hålla hela vägen. Jorå, Libby hänger med. Med Västerbron bakom mig och på väg in mot city igen kommer det över mig. Jag håller på att springa marathon, Madonna sjunger i lurarna "I can go on and on and on - Give it to me" och jag kan bara instämma.
Jag är noga med att ta en liten slurk vatten vid alla stationer hela loppet, ingen sportdryck. Jag är livrädd för vad den kan ställa till med för löparmagen och jag glömmer alltid bort att testköra sportdryck i god tid för lopp så jag håller mig till vatten. På Norr Mälarstrand får jag syn på farthållarna för 4:30, jag blir sugen på att haka på, fixar jag det?
Och där är stadsbiblioteket igen och jag jobbar på, passerar 40 freaking km!! Jisses det är bara 2 km kvar! Jag gör det! Jag gör det! Jag springer Marathon och jag kommer att nå Stadion. Vem hade kunnat tro det? Ja, inte jag i alla fall. Jag passerar Park hotel där jag brukar bo med tjejerna i Löparkollektivet när vi springer Tjejmilen. Jag svänger uppför Sturegatan, jag SER Stadion, vart ska jag in? När tar det slut, jaha vi springer lite här vi sidan... jaja!!! Jag springer in på arenan! Jag är här! Hurra, jag går i MÅL!
Och jag är så glad att jag knappt kan stava till mitt eget namn. Haha, jag vill skratta högt! Jag vågade!
När jag lugnat mig lite börjar jag promenaden mot Östermalms idrottsplats, grymt nog blir det trappor ner till området. Aj aj. Jag får ögonkontakt med en glad funktionär, han ler och säger med glimten i ögat "och så skyndar vi på lite här va...!" Vi skrattar gott och jag tar mig steg för steg ner till tälten där vänliga människor hjälper mig att få bort chipet. Tjejen får kämpa lite eftersom jag klistrat fast det med 3 superstarka tejpremsor. Ja, inte fasen litade jag på att en skulle räcka....
En goodiebag och t-shirt senare och jag vill inget hellre än bli varm, jag kan inte komma åt kexchokladen som ligger så rart i påsen. Fingrarna fixar varken knuten på påsen eller att ens dra ned blixtlåset på min helt och hållet genomsura löparjacka. Jag är genomsur ända in på bara skinnet och jag vet inte hur lång tid det tar innan jag lyckas byta till något torrt på överkroppen, Didrikson och jag tar oss till kaffet (jag gråter nästan av glädje) och korven, jag får en banan i ena fickan på Didrikson och en drickyoghurt i den andra. Sedan beger jag mig i regnet till hotellet.
Resten vet ni.
Inte förrän jag är på hotellet och har nät kan jag kolla upp min tid, jag sprang in på 4:27 och det är tanten nöjd med. Jag har trotsat mitt självförtroende, lunginflammation, knäskada, bihåleinflammation och även om det inte hade varit så motigt tror jag nog ändå att jag hade varit nöjd. För jag utmanade mig själv och vann.
Antilöparrapportläsare varnas, nu grottar jag i marathonloppet.
Det har väl inte undgått någon att det var det sämsta vädret ever när det gäller Stockholm Asics Marathon. Tror tempen låg runt 4 plus och så lite stormvindar och ihållande regn på det. Om det hindrade Libby? Inte då. Jag tänkte inte ens tanken att inte starta på grund av vädret men det hade varit väldigt fint om jag hade haft löparhandskar på mig under loppet. Som det var nu var jag fullständigt iskall om händerna så gott som hela loppet och till sist svullnade de så knogarna liksom försvann. Oskönt. Problem att öppna min Dextrosolgel hade jag också vid 25 km, jag övervägde att be någon funktionär hjälpa mig innan jag springandes lyckades bita upp korken. Bra, då vet jag att nästa gång ska jag öppna korken innan jag startar loppet.
Men vi börjar väl från början. Iiih, bara att skriva om det gör att det killar till i maggropen. När jag väl stod i startfållan kände jag ingen nervositet, då vill jag helst bara få komma iväg. Det är timmen innan som kan kännas lite märklig, trängseln inne i på området där man hämtar sin nummerlapp te x. Där trivs jag inte så länge jag inte fått ut lappen, när jag väl har den blir jag lugn. Sedan kommer fasen "sätta fast chip på skon" vilket jag varje gång inbillar mig att jag inte klarar av. Det blir för mycket instruktioner liksom, hjärnan skär ihop - men det reder man ut och sedan tittar man sig omkring och ser alla som börjar se fokuserade ut. Och överallt står det karlar som pinkar i varje ledig buske och damerna köar till Bajamajorna, känns tryggt att det är som det ska.
Men det var i starfållan vi var.
Där stod jag med en sopsäck över mig som regnskydd och dansade mig varm, väntade på start och strax innan slet jag av mig den och så var man iväg. Maran är ju upplagd så att man springer en slinga två gånger och det kan jag tycka känns lite psykologiskt nedbrytande. När jag springer vill jag lägga alla kilometrarna bakom mig, inte tänka att här ska jag springa "igen". När jag sprang förbi 5 km står det också 30 km, hrrrm - då peppade jag mig själv med att tänka "yeah! tänk Libby när du drar förbi här nästa varv!!!"
Första 17-18 km känns lite som transport - jag vill liksom komma till min svåra punkt och den brukar infalla runt 25. Det är då det blir skarpt läge.
Västerbron? Den som "alla" vittnar om som en tuff sträcka?! Nej, den upplevde jag inte som något jobbigt rent mentalt och inte heller fysiskt, jag fick min mentala dipp på ett helt annat ställe, återkommer till det (för det här blir som sagt ett förbannat lång blogginlägg, kom ihåg att jag varnade).
Norr Mälarstrand rullade på fint, det var kul att komma över bron in mot city och Centralen, lite trist där men när man väl lubbade på Odengatan (förbi Stadsbiblioteket - hej! hej!) kändes det finemang, kilometrarna rullade undan men fortfarande transport. Att springa förbi Stadion och veta det skulle dröja innan vi sågs igen, nja. Det där med att springa samma slinga flera gånger... inte riktigt min kopp te. Och ändå gör jag det! Galet.
Dippen då? Helt klart ute på Djurgården, fan att runda Kaknästornet och röra sig på sträckan där Tjejmilen går var seeeegt. Där ute på fältet blåste det ta mig tusan halv storm, skylten för 21 km hade slagit omkull i blåsten, ett ensamt tält långt fram där jag trodde vi skulle få något gott visade sig när vi kom närmare innehålla någon som stod där ensam och pratade i mikronfon. Publiknärvaro zero. Vi var tysta i min klunga, sammanbitet sprang vi på. Tills Halleluja! Brinks gurkor delades ut.
Ah, där dök Kaknästornet upp igen, skitskönt att springa bort från tornet.
25 km ute på Djurgården och jag kämpade som bäst med att få upp min geltub. Kämpa, kämpa och till sist kunde jag få lite sockerrus. Regnet ligger på och jag roar mig med att följa regndropparna på kepans skärm. Shit, min älskade löparkepa, snuskigast i alla fall i Östergötland, snart hård som en cykelhjälm av allt mitt slit och svett, vad fint att du är här med mig och skyddar från regnet.
Ja, ni märker att man blir lite underlig av löpning.
Nåväl, ingen var gladare än jag när man äntligen fick svänga ut på Strandvägen så jag drog på. Belöningen kom i form av en sportbar som smakade mums och sedan var det publiken som hejade så fint vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården.
På bron vid slottet kämpade publiken med paraplyn som stod som kvastar mot skyn, en annan sprang på för att få skydd av slottet och jädrar i min lilla låda! Där dök 5 km/30 km-skylten upp igen.
Fan Libby du passerar gränsen för vad som är det längsta du sprungit! Jag kände en fröjd sprida sig i löparkroppen. Ja, inte ut i händerna då. De var vid det här laget lilafärgade för undantag av mina vita fingertoppar. Jag håller också krampartat i någon tom gelförpackning som jag varken kan eller törs släppa taget om.
Så kommer Söder Mälarstrand och Västerbron igen då. Upp och man känner vinden ta tag. Jag blir så ilsken att jag pinnar på och springer om folk, överraskar mig själv och blir plötsligt skraj att jag inte ska hålla hela vägen. Jorå, Libby hänger med. Med Västerbron bakom mig och på väg in mot city igen kommer det över mig. Jag håller på att springa marathon, Madonna sjunger i lurarna "I can go on and on and on - Give it to me" och jag kan bara instämma.
Jag är noga med att ta en liten slurk vatten vid alla stationer hela loppet, ingen sportdryck. Jag är livrädd för vad den kan ställa till med för löparmagen och jag glömmer alltid bort att testköra sportdryck i god tid för lopp så jag håller mig till vatten. På Norr Mälarstrand får jag syn på farthållarna för 4:30, jag blir sugen på att haka på, fixar jag det?
Och där är stadsbiblioteket igen och jag jobbar på, passerar 40 freaking km!! Jisses det är bara 2 km kvar! Jag gör det! Jag gör det! Jag springer Marathon och jag kommer att nå Stadion. Vem hade kunnat tro det? Ja, inte jag i alla fall. Jag passerar Park hotel där jag brukar bo med tjejerna i Löparkollektivet när vi springer Tjejmilen. Jag svänger uppför Sturegatan, jag SER Stadion, vart ska jag in? När tar det slut, jaha vi springer lite här vi sidan... jaja!!! Jag springer in på arenan! Jag är här! Hurra, jag går i MÅL!
Och jag är så glad att jag knappt kan stava till mitt eget namn. Haha, jag vill skratta högt! Jag vågade!
När jag lugnat mig lite börjar jag promenaden mot Östermalms idrottsplats, grymt nog blir det trappor ner till området. Aj aj. Jag får ögonkontakt med en glad funktionär, han ler och säger med glimten i ögat "och så skyndar vi på lite här va...!" Vi skrattar gott och jag tar mig steg för steg ner till tälten där vänliga människor hjälper mig att få bort chipet. Tjejen får kämpa lite eftersom jag klistrat fast det med 3 superstarka tejpremsor. Ja, inte fasen litade jag på att en skulle räcka....
En goodiebag och t-shirt senare och jag vill inget hellre än bli varm, jag kan inte komma åt kexchokladen som ligger så rart i påsen. Fingrarna fixar varken knuten på påsen eller att ens dra ned blixtlåset på min helt och hållet genomsura löparjacka. Jag är genomsur ända in på bara skinnet och jag vet inte hur lång tid det tar innan jag lyckas byta till något torrt på överkroppen, Didrikson och jag tar oss till kaffet (jag gråter nästan av glädje) och korven, jag får en banan i ena fickan på Didrikson och en drickyoghurt i den andra. Sedan beger jag mig i regnet till hotellet.
Resten vet ni.
Inte förrän jag är på hotellet och har nät kan jag kolla upp min tid, jag sprang in på 4:27 och det är tanten nöjd med. Jag har trotsat mitt självförtroende, lunginflammation, knäskada, bihåleinflammation och även om det inte hade varit så motigt tror jag nog ändå att jag hade varit nöjd. För jag utmanade mig själv och vann.
lördag 2 juni 2012
I give you - medaljen
Jag gick ut hårt och lackade i guld (rosa för att matcha löpkläderna) men Stockholm Asics-medaljen drar ju lite mer åt silver... glad och nöjd är man i alla fall!
Dold agenda
Jag sitter här med en dold agenda.
Funderar på hur jag ska kunna sälja in idéen att jag ska få ta en snabb vända i några väl utvalda butiker i morgon efter hotellfrukost och innan avfärd hemåt.
Hmmm, ska jag ta upp frågan nu när herrarna är mätta och belåtna och sippat rött.... eller ska man bara liksom kasta fram att jag ska bara gå en sväng i morgon vid frullen??!
Jag tänker att jag är så himla värd någon liten present till mig själv. Typ. Någonting sånt.
Funderar på hur jag ska kunna sälja in idéen att jag ska få ta en snabb vända i några väl utvalda butiker i morgon efter hotellfrukost och innan avfärd hemåt.
Hmmm, ska jag ta upp frågan nu när herrarna är mätta och belåtna och sippat rött.... eller ska man bara liksom kasta fram att jag ska bara gå en sväng i morgon vid frullen??!
Jag tänker att jag är så himla värd någon liten present till mig själv. Typ. Någonting sånt.
Blev mätt
Perfekt för en marathonlöperska. Grillad röding och en himla massa grönsaker.
Aha. Sparris också, man tackar - man tackar.
En kvällens
Nu blir det marathonmiddag, klänning HM, gamla vanliga favoritskorna och så en söt liten väska som jag inte har en aning om var den kommer ifrån.
Ha en trevlig lördagkväll, jag återkommer med att svara på alla fina tillrop!!!
Libby - en maratonlöperska.. jojo
Libby är i mål - sedan länge.
Just nu: liiiite för speedad för att kunna ge en löparrapport.
Oroa er inte - jag kommer plåga er med det i ett senare inlägg. Har ni tur kommer det flera stycken.
Bara lite snabbt; vi kan väl konstatera att det regnade så gott som hela sträckan. Och blåste som bara attan så det blev en tuff premiärtur när det gäller maraton.
Blöt om fötterna i över fyra timmar - don't try this at home. De ser helt skrynkliga ut och det är inte det varma badets fel.
Mannen tappade blixtsnabbt upp ett bad åt Libby på hotellet, själv drog han till hotellets bastu. Så vi valde våra bästa återhämtningssätt.
Och i badet låg Libby och sippade på en Recovery Drink.
Nej, inte med frukt. En riktig Recovery Drink som kom med goodiebagen som för övrigt var välmatad med godsaker. (Det är maraton man ska springa för att få en skapligt goodiebag alltså - inte Tjejmilen, okej, då vet vi.)
Synd bara att mina händer var fullkomligt stelfrusna och dessutom svullna, vilket gjorde att jag inte kom åt godsakerna vid målgång. Jag kunde helt enkelt inte knyta upp knuten på påsen.
Men nu har jag dragit i mig Recovery Drinken och känner mig rätt så recorvad... vilket inte hindrar att jag unnar mig en fruktstund i baren senare under kvällen.
Because I'm worth it så j*a mycket.
Just nu: liiiite för speedad för att kunna ge en löparrapport.
Oroa er inte - jag kommer plåga er med det i ett senare inlägg. Har ni tur kommer det flera stycken.
Bara lite snabbt; vi kan väl konstatera att det regnade så gott som hela sträckan. Och blåste som bara attan så det blev en tuff premiärtur när det gäller maraton.
Blöt om fötterna i över fyra timmar - don't try this at home. De ser helt skrynkliga ut och det är inte det varma badets fel.
Mannen tappade blixtsnabbt upp ett bad åt Libby på hotellet, själv drog han till hotellets bastu. Så vi valde våra bästa återhämtningssätt.
Och i badet låg Libby och sippade på en Recovery Drink.
Nej, inte med frukt. En riktig Recovery Drink som kom med goodiebagen som för övrigt var välmatad med godsaker. (Det är maraton man ska springa för att få en skapligt goodiebag alltså - inte Tjejmilen, okej, då vet vi.)
Synd bara att mina händer var fullkomligt stelfrusna och dessutom svullna, vilket gjorde att jag inte kom åt godsakerna vid målgång. Jag kunde helt enkelt inte knyta upp knuten på påsen.
Men nu har jag dragit i mig Recovery Drinken och känner mig rätt så recorvad... vilket inte hindrar att jag unnar mig en fruktstund i baren senare under kvällen.
Because I'm worth it så j*a mycket.
Lördagsfrulle
Gröt byggde denna kropp (nästan redo?!) för marathon.
Jamen då kör vi då.
Jag kommer hålla er uppdaterade.
Ja, inte när jag springer - det skulle bara bli en enda lång grötig (!) medvetandeström, you don't wanna know liksom.
Men annars så.
Jamen då kör vi då.
Jag kommer hålla er uppdaterade.
Ja, inte när jag springer - det skulle bara bli en enda lång grötig (!) medvetandeström, you don't wanna know liksom.
Men annars så.
fredag 1 juni 2012
Jag vet - jag tjatar hål i huvudet på er
Kollar vädret - igen.
Jaha ja. Prognosen har inte mirakulöst ändrat sig till sisådär 14 plus och lagom solsken.
Nä nä. Det ska regna minsann, hmmm. Och hela sju (freaking) grader ska det bjudas på. Jojo. Man tackar ja. 2 juni i morgon sa du att det var ja. Springa i regn ska väl gå det med, har man ju gjort förut. Det är den där blåsten som är så j-a irriterande.
Dagens ros
Regnkappa
Invigt min fina regnkappa från Didrikson, känns finemang.
Undrar igen hur jag lyckas glömma (förtränga?) regnbyxorna.
Undrar igen hur jag lyckas glömma (förtränga?) regnbyxorna.
Det finns folk till allt
Första jag tänker på; festligt, vilken återvinning och sedan; aj vad jobbigt för knäna. Sedan; shit va pilligt. Jag har svårt för sånt själv, har te x svårt att plocka upp knappnålar, det bara kliar i mig när jag gör det. Sedan igen; jösses vad kreativt.
Och så till sist; hallå? Tuggummin?!
saxat ur dagens DN
Fredagmorgon i juni
Gummistövlar lär det nog bli när jag hojar till jobbet. Juni börjar med regn, blygrå himmel och inte många somriga grader. Jaha.
Och idag är första dagen denna vecka som jag vaknar och inte är toknervös. Vilket jag med största sannolikhet kommer att känna på i morgon igen.
Nu ska jag bara riva av fredagen (det är ju fredag idag!) på jobbet, tänkte ta en väldigt kort jogg, käka en god middag i lugn och ro (!), packa väskan och sedan lägga mig tidigt.... fasen nu fladdrade det till i magtrakten igen....
Dagens då; tröja COS, chinos HM, skor från den arkeologiska utgrävningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)